__________________________________

__________________________________

Ränneslättsturen

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, July 02, 2017 20:45:12
På plats i Eksjö idag på morgonen försökte jag lite försiktigt att seeda upp mig till första startgrupp. Det känns som att man borde stå där, även om man kanske inte kör så fort just där arrangörerna inte har planat ut ojämnheterna i banan. Dock fick jag ett bestämt nej från arrangören. Först blev jag sur. Sen tänkte jag att ja regler är väl regler och dem är till för för att följas. Men ingen regel utan undantag heter det väl? Först hade jag ställt mig längst bak i fålla två. Det kändes dock fel att stå där. Förvisso känns det fel att stå i en startfålla där folk lägger ner sina cyklar på marken. Ganska märkligt egentligen. Är det ett kantvindsrace så kanske man ställer upp lite tidigare, men det skulle aldrig falla någon in att lägga ner sin cykel på marken för att sedan gå därifrån och göra något annat en stund för att sedan återkomma och hävda att man var där först. MTBsporten är lite underlig ibland, men ganska så skojsig ändå.
När jag stod längst bak i fålla två några minuter innan start så sträcker jag ut min normallånga kropp, kikar över fältet med cyklister strax under medellängd, och skådar en bekant nacke som gemensamt med min sitter på en kropp som håller normallängd. Fredrik Ludvigsson! Hur fan fick du seedat upp dig till första grupp? I ren nyfikenhet överger jag min cykel, springer fram och frågar. Det visade sig att han, och ytterligare några andra bekanta ansikten helt enkelt resonerade just sådär att "ingen regel utan undantag". När sedan flera av de berättigade till fålla ett ber mig hämta min cykel och ställa mig där också, ja då kunde inte jag heller hålla på reglerna utan förflyttade mig till bakdelen av fålla ett.Starten går och när vi kommer av asfalten ut mot Ränneslätts militärområde har jag kommit upp i täten och börjar genast vara med att tävla. Det blåser ganska bra och farten är hög vilket gör att man egentligen vill lägga sig på rulle. Men jag åkte ju inte till Ränneslätt för att vila så jag fortsätter att vara aktiv. Det resulterar i att jag efter en dryg mil hamnar solo i täten. Det är inspirerande och lite avslappnande för mig när jag har fri sikt i täten och samtidigt vet att ingen sitter på mitt hjul och åker med. Men så kommer första lite mer stökiga partiet och jag tänker att om någon ser mig nu så skulle de kunnat tagit mig för en bakfull älgkalv, för så osmidigt går det. Ut på nästa skitväg beståendes av rullgrus kan jag konstatera att Emil Lindgren som anför bakom förmodligen har kört samma sträcka enbart på bakhjulet eftersom de inte är ifatt ännu. Jag fortsätter att trycka på och när jag en stund senare blir ifattkörd kan jag konstatera att det faktiskt inte är så många som är med i gruppen. Vi närmar oss Ränneslätt, första spurtpriset och depå ett som åtta man. Dessvärre lämnar vi depån som sju och det beror på att när Emil Lindgren och Gustav Höög gör upp om spurtpriset så kör Höög ner i en grop och tappar kontrollen över cykeln och faller illa till marken. Jag set hur han glider runt på gräset och jag tänker att där gick det nog minst ett nyckelben. Förbannat tråkigt och inte alls vad Gustav, som är på väg tillbaka efter knäproblem, behöver. När jag möter honom efter målgång blir jag lättad över att se honom hel på benen. Det verkar som om en hjärnskakning blev resultatet och utifrån min åskådning av kraschen ska vi vara glada för att det inte blev värre. Krya på dig Gustav!
Micke Olsson har punkterat men vi hör speakern säga att han är på väg upp. Allebikearna slår av på takten men jag går upp och håller fart men mest för att jag vill sitta högt in på nästa stig. Dennis Wahlqvist smiter om när vi äntrar nästa stig och jag tänker att om han vill att Micke ska komma ikapp hade det varit klokt att låta mig köra först. Jag följer med ett tag inne bland stigarna men när det blir lite för mycket rötter och sten så tänker jag att jag ska inte fördärva mig som sist. Jag kommer förr eller senare få släppa så lika bra att försöka åka lite förnuftigt och slippa sårtvätt, kompresser och allt vad det innebär. Lindgren passerar även han och ja, han flyter ju lite smidigare fram på stigar än elefanten han har på hjul. Jag släpper även honom. Stigsektionerna är nu ganska långa och det tär på min rygg. Uppför går bra för då slår det inte så mycket som det gör utför. Utför vill man ju helst återhämta sig men då måste man parera alla stötar underifrån och jag känner att nu får det fan komma en grusväg snart annars skakar jag nog sönder. Jag blir passerad av fler åkare och bestämmer att ge fan i att ens försöka gå med. Åk stig i lagom fart idag så får vi se vart det räcker. Jag hamnar med träningskamrat Brolin in mot Ränneslätt för andra gången och jag känner mig trots allt ganska bra. Benen svarar men jag är för dålig på stigarna.
Brolle gör som jag gjorde på Billingen. En riktig juniorvurpa i samband med lagning och jag blir ensam in på de roliga stigarna bland skyttegravarna på militärområdet. Det dröjer dock inte länge förrän jag blir omkörd av Flockhart som dansar iväg bland alla kringelikrokar som den här sektionen bjuder på. När jag körde här med Diana ifjol var jag helt lyrisk. Så jäkla kul hade jag då. Nu var det ett helvete för ryggen började protestera och allt snirklande började kännas ofantligt onödigt då det var start och stopp om vartannat. Två killar till passerar och strax därefter kommer Brolle tillbaka. Han kör om mig och jag tänker att jag skiter i det här nu, nu ska jag ha en gel och tid till att sträcka på ryggen. Då kommer ett asfaltsparti och jag kör ikapp Brolin som i sin tur fläskar på så pass att vi ansluter till de två framför och bli en kvartett som kör om placering 9-12. Vi åker in på en provisorisk stig som går över en åker. Det är det värsta underlaget av alla. Det ser snällt ut men är som en oregelbunden tvättbräda, omöjlig att ha något flyt på. Cykeln studsar både fram och bak och man kan inte bestämma sig för hur fasiken man ska köra. Om man sitter ner så riskerar man att krossa det heligaste och om man står upp så fäster inte bakhjulet i marken. Efter åkern följer det bästa partiet på banan med lite asfalt och ordentligt packad grusväg. Benen signalerar grönt ljus för fartökning men ryggen vinner omröstningen och jag får ta det tråkiga beslutet att sätta mig längst bak i gruppen. Än är det några mil in till mål och jag känner att jag helt enkelt måste hålla intensiteten nere för att ryggen ska orka stå emot påfrestningarna som utförsåkningen på stigarna utsätter mig för. Jag hjälper inte till någonting utan fokuserar enbart på att åka säkert sista biten in till mål. När vi har dryga kilometern kvar så släpper jag de tre andra då det känns ofantligt omoraliskt att ens överväga att spurta när man bara åkt med på slutet. Jag rullar imål som tolfte man men elva i Helit då en kille före körde H30.
En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk. När det kommer till mtb har jag två riktigt klena länkar. Den ena är tekniken och den andra är ryggen. Även om jag känner mig stark i benen så visar resultatlistan att på stigiga race så är det här min kapacitet befinner sig för tillfället. Jag kör inte om någon topplacering men jag har åtminstone inte något dåligt samvete för att jag fuskade in mig i startgrupp ett.
Tack för att du läste! På återseende!









SM Linje

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, June 25, 2017 22:27:52
Igår limmade jag på ett par Vittoriatuber på ett hjulpar jag precis köpt från mina vänner i Joker Pro Cycling. Mina gamla Mavic Cosmic Carbon är i ärlighetens namn för tunga för att använda på Burseryds hårda bana så när man rullade till start med avsevärt bättre cykel än tidigare i år, ja då fick man positva känslor.
Jag fick rulla fram till start som en av de sista uppropade men idag var jag taggad så det dröjde inte många hundra meter förrän jag hade knött mig upp till täten för att kunna ha full kontroll på tävlingen. Mastern släpptes och fri fart rådde. Jag var aktiv inledningsvis för idag hade jag ingen lust att hamna på efterkälken och jobba i underläge. Min taktik är att gå i utbrytning i en grupp som både Tre Berg och HVR var nöjda med. Dagens första riktiga utbrytning är jag dock inte representerad i då jag anser att konstellationen är för svag samt att för få Tre Berg och HVR är representerade. Mycket riktigt analyserat. Lokomotivet Alexander Gingsjö kör ensam ikapp utbryningen när vi går in på grusvägen för tredje gången. Det blir ett perfekt läge att skapa en ny grupp så jag duttar Micke Olsson i ryggen och säger att nu kör vi. Vi fläskar på över backarna och kommer av grusvägen som dagens utbrytning på tio starka man. När man kikar bak ser man att klungan försöker återansluta men vi där framme vill ju motsatsen så vi stretar på tills de ger upp och låter avståndet växa. Tre Berg sitter representerade med Magnusson, Lundgren, Gustavsson och Karstemyr. Men det är inte bara Tre Berg med, det Anderberg också. Den andra halvan av gruppen är jag, Olsson, Ahlstrand samt Höög och Ericsson från HVR. Samarbetet flyter på ganska fint och kilometer efter kilometer avverkas. Jag är inte alls sugen på att äta. Banan i Burseryd är ständigt kuperad och ger inte mycket tid för avslappning. Men energi är viktigt och jag proppar i mig svindyra Umarabars som jag köpt för att få lite variation. Dock finner jag ingen smaksensation utan det känns som en söt slev gammal stel gröt ska sväljas stup i kvarten. Som tur är så är min sportdryck från SIS betydligt godare och ett bra hjälpmedel för att få ner otrevliga bars i magen.
Här är en bild på fångst av mer mat. Foto Christel Sthure Fogelström.

Avståndet är uppe på dryga tre minuter innan det börjar vända. Banan och distansen börjar märkas i benen och det känns som att folk även börjar tänka en tanke eller två på hur man ska komma hem så nöjd som möjligt. Tre Berg är såklart inte sugna på att dra hem en spurtare i världsklass så de börjar att stöta. Ahlstrand har till min förvåning varit väldigt dragvillig under dagen och trots det samt att profilen på banan inte passar honom perfekt så ser han fortfarande oförskämt stark ut. Jag försöker välja noggrant när jag ska gå med och när jag ska vara kall. Det är trots allt min sjunde landsvägstävling för i år och alla i gruppen är potentiella vinnare av den här tävlingen. Lite krampkänningar börjar smyga sig på i benen. Jag fortsätter äta och dricka samt intala mig själv att om jag är trött, är dom andra förmodligen lika trötta. Varför inte se hur de mår om man skickar på i den branta backen på grusvägen? Om jag inte minns fel är det tredje sista gången jag gör ett rejält försök men får med mig nästan alla. Mina ben är inga diamanter och de andra har bevisligen en hel del pasta kvar de också.
Attacker fortsätter i takt med att avståndet minskar till jagande grupp. Ingen kommer någon vart framåt men Höög droppar och Ericsson befinner sig i samma sits som vi övriga icke Trebergare. Gruppen är för jämn. Tillslut får Olssons visdomsord gehör och vi börjar snurra runt för att ge oss själva utrymme för att börja om ut på sista varvet. När vi kommer ner på landsvägen igen efter sista målpassagen börjar nya attacker och den jagande gruppen kommer allt närmre. Jag är lite krispig men provar en kontring i förhoppning om att plötsligt händer det. Vänder mig om och ser att Ericsson kör in mig med Karstemyr på hjul. Jag hinner tänkandes ifrågasätta varför han inte låter Tre Berg plocka attacker från oss andra och istället plocka dem. Men alla har olika agendor och på slutet kör man på instinkt. I samma sekund kontrar Kim på mig och jag antar att någon ska plocka ner honom. Det sker inte och han får genast en stor lucka. Jag försöker få igång ett samarbete igen men Kims lagkamrat Karstemyr gör det där så betydelsefulla störandet som hjälper Kim att skapa en än större lucka. Vi andra börjar sätta våra förhoppningar på gruppen som ansluter bakifrån. Sista gången på grusvägen brinner det rejält i påkarna men jag kan inte ge upp nu utan ignorerar krampen och biter mig med gruppen över. HVR är nu tre man i vår grupp och jag vet att de förmodligen måste få hjälp för att sy ihop det. Men jag måste vara kall för om jag kör så vinner jag inte. Jag har kört alldeles för mycket genom åren, nu är det dags att satsa allt på ett kort; ett upplopp som passar mig.
Det blir dock aldrig någon kontrollerad jakt in mot mål. Det fortsätts att stötas och det vill sig inte bättre för oss andra än att både Larsén och Wetterhall går iväg.
Ahlstrand som kört riktigt bra idag faller med flaggan i topp och kör hårt för att motverka TreBergtrippeln. Jag positionetar mig bra in på upploppet men ser att vi inte kommer nå bronset om inte Wetterhall får gipsben. Spurten dras igång tidigt men på grund av motvind väntar jag någon sekund till på Lundgrens rulle innan jag ställer ut och tar upp jakten på Weterhall. Jag spurtar ifrån de övriga i gruppen men når aldrig ikapp Weterhall. Det blir den sura fjärdeplatsen.
Jag gjorde vad jag kunde som ensamvarg mot en stark trupp från Tre Berg. Jag är såklart lite ledsen över att det inte slutade några hack upp. Jag räckte inte till pallen och kan inte skylla på något. Jag kör som planerat och förlitar mig inte på någon räkmacka. Jag är stolt över min prestation och såhär är det i cykel. Som det känns nu ska jag skaffa licens ett år till och prova att vinna SM åtminstone en gång till.
Grattis till Tre Berg och tack för att du tog dig tid att läsa min åskådning av Burseryd IF's superba SM-arrangemang!



SM Tempo

CykelPosted by Edvin Wilson Thu, June 22, 2017 22:27:17
Igår när jag vaknade började jag dagen med att montera ett par "åkafortpinnar" på min Hardrocx. Sen bar det av till jobb som vanligt och vid lunchtid tänkte jag att det är bäst att börja ladda inför tempo-SM. Vad passar bättre då än pizzeria Pangeas Turbo? Nä, inget i den klena lunchmenyn som Tranemo centrum bjuder på. Om inte en Turboladdning funkar, ja då vet jag inte vart vi är påväg.
Efter stängning åkte jag hem till Borås, skickade på ett femton år gammalt Mavic Comete dischjul och ett tio år äldre treekrat framhjul, och begav mig ut mot Viskafors. Jag körde Reidars sedvanliga raceprepp, fick trevlig feedback från wattmätaren, och kunde belåten cykla hem och ta kvällen.
Idag vaknade jag för tidigt och fick fördriva tiden med bland annat att tvätta kläder och cykel. Tillslut var klockan mycket nog för att hämta Diana på Transbaltika. Där tryckte vi även in en rulle i bagagetsom jag fick av Dianas chef eftersom han tyckte den var svårcyklad. Den visade sig komma bra till pass då start och målområdet inte gav en enda milimeters möjlighet för uppvärmning på landsväg.
Här sitter jag och värmer på min rulle som jag fick från Johan på Transbaltika. Tempodressen är ett prov på Crafts nya och sjukt aerodynamiska tempodräkt. Som ni ser finns det gott om plats för LOGOs och vill du skaffa din egen så är det just det artickelnummret som står på min vänstra höftböjare som du ska uppge vid beställning. För dig som ser dåligt kan jag upplysa om att art nr är 1903446.

Klockan 16:37 rullade jag av startrampen, lämnade bokskogen bakom mig och började min hittils mest otrevliga dryga timma detta året. Banan var två varv på gamla Västboloppsbanan plus en extra loop vid målområdet i bokskogen. Mycket roligare cykelåkning än vad det normalt sett är på Tempo SM. Jag har inte kört något tempo sen SM förra året och därför var jag lite tveksam till om jag skulle fixa att hålla fokus hela distansen ut. Jag behövde ett sätt att lura mig själv och beslöt mig för att dela upp loppet i fyraminuters intervaller. Varje gång det hade gått fyra minuter tryckte jag på lap på min cykeldator och det kändes som en bra taktik. Jag försökte köra så nära 400w jag kunde och om man ser till genomförandet av loppet är jag riktigt nöjd. Jag varvar på tiden 34:10 som tjugonde man och går imål på 1:08:34 vilket gav placering 15. Jag tappar alltså endast 14 sekunder på mig själv under andra halvan. Loppet blev med andra ord drygt sjutton stycken fyraminutare utan vila. Dessvärre hade man inte råd med mer än sexton intervaller denna dag. Det kändes hela tiden som det alltid gör, jobbigt som fan. Men siffrorna från datorn berättade att det trycktes effekt som aldrig förr från min sida och jag trodde att det här borde ju räcka till en topp tio placering. Dessvärre lägger jag märke till den lilla digitala klockan uppe i vänstra hörnet på cykeldatorn som visar 17:35. Jag har alltså snart varit ute i en timma och inser att det är in i helvetes för långt kvar till mål för att matcha den tid Fredrik Ludvigsson satte som bästa tid innan jag startade. Jag förstår att det kommer inte alls gå så bra som jag trott och hoppats.
Jag rullar i mål, stänger av min klocka och hör min tid. Det var ju inte bra är min första tanke. Jag scrollar vidare för att se vad det blev för snittwatt under loppet. Jag konstaterar att jag körde 27 watt högre än jag någonsin gjort på ett långt tempo eller ftp-test. Jag är nöjd en liten stund. Sen så ångrar jag mig. Wattdata kan man köra upp i röven för det handlar om att ha bäst tid och i det avseendet var jag ljusår efter idag.
Just nu är jag en bitter dålig förlorare. Jag är trött i benen och har dragit konklusionen att jag aldrig ska köra Tempo SM på linjehoj med "åkafortpinnar" igen. Sen om jag hade åkt fortare på en tempocykel, det kan man ju aldrig veta. Ingen vits att spekulera i heller men för egen del får jag intala mig det för att boosta mitt självförtroende inför söndagen. För då jävlar!

Vätternrundan

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, June 18, 2017 13:16:30
Klockan 07:01 igår lämnade Mattias, Andreas, Albin och jag Borås för att bege oss till alla landsvägsmotionärers Mecka, det vill säga Motala. I god tid anlände vi till Team Mustaschs mötesplats vid Bianchis utställning. Vi hämtade ut våra startnummer och fick de sista unika accessoarerna till mustaschuniformen. För dem som ville hade Abloc styrt ihop möjligheten att med en barberares hjälp trimma sin mustasch. Min mustasch var tolv dagar och således inget att göra något åt. Och i ärlighetens namn hade det förmodligen inte hjälpt om den var 120 dagar heller. Henrik Åbom däremot var först med att sätta sig i stolen, bli omsvept av den plastiga poncho som skyddar mot nedfallande hårstrån, och om möjligt bli lite stiligare.
Henrik och alla andra blev ju väldigt fina. Men någonstans var det lite motbjudande att se en vacker kvinna pilla med sina manikyrerade naglar i håret rakt under näsborrarna. Nog om det, det var ju cykla vi skulle göra.
Klockan tolv rullade vi ut ur ett soligt Motala och enligt planen var det vi som normalt sett cyklar lite mer som skulle dra de första 20 milen för att så många som möjligt skulle orka med att vara samlade in i mål. Vi hade sida motvind ner till Jönköping men det rullade på fint och visst var man lite butter över att vi skulle köra på 7h15min och inte på någon rekordtid då det kändes som om det fanns lite potential i gruppen.
Efter Bankeryd tog vi ett stop på vad som skulle vara två minuter men kändes som en. Två fulla vitargoflaskor i ställen, en bar och två gel slank ner i fickorna, några deciliter urin tömdes och en halv cola kompenserade direkt. Vi var åter på väg, upp utmed Vätterns västra sida med en förhoppning om lite sida medvind. Men vindhelvetet gjorde en fuling denna dag. Den vred sig från sydväst till nordväst vilket innebar att vi endast hade medvind de sista milen från det att vi hade passerat den nordligaste punkten. Därför blev de långa rakorna på västra sidan aldrig någon riktig fartupplevelse utan mest ett fortsatt gnetande. Jag vet mycket väl om att jag tog några omoraliska förningar i förhoppning om att trissa upp tempot men det resulterade inte i något driv i gruppen.
Här för jag gruppen genom Hjo. Fotot är taget utav Johan Linhart.

Lite törstig och uttråkad nådde vi vår andra depå i Karlsborg. Flaskorna byttes ut och mer energi pressades ner bland gamla gelförpackningar i fickorna. Som en skänk från ovan var just min colaburk vid den här depån direkt tagen ur en kyl. Då man var väldigt varm eftersom fötterna var instoppade i täta aeroöverdrag och huvudet i en täckt aerohjälm ansåg jag att en kall cola gjorde bättre som kylpåse mellan skuldrorna än som energiintag och därför fick den bli liggandes innanför tröjan. Ett försök till att lätta på det obefintliga trycket gjordes. Dock utan resultat och vi stressade åter iväg, nu mot mål. Idag var det inga problem att cykla, det kändes bra nästan hela dagen. Dock fanns en liten rädsla att det skulle te sig som det gjorde senast jag körde Vättern. Då stod jag aldrig över en förning, gruppen blev mindre och mindre och man fick dra mer och mer. Då med 15km kvar så tog sockret slut och jag fick gå direkt ifrån att vara motor i gruppen till att släppa och ensam rulla mot mål på en tid som då blev 6:46. Nu hade vi kört lite långsammare, fler personer gick runt och två gelförpackningar låg fortsatt fulla i fickan. Det kändes som man var på säkra sidan men just då kom Mattias Carlsson som en blixt från klarblå himmel och sprängde sig in mellan mig och Mattias Brolin. Inte helt slumpmässigt kanske. Det ska sägas att det är en enorm skillnad på hjälpen man får att ligga bakom Brolin jämfört med Carlsson. Istället för vila hade jag nu närmre tröskelwatt hela vägen upp mot förning. Det slet. Jag började bli trött och fick offra ett par gels. Men samtidigt förstod jag på mina beräkningar att vi skulle fixa sub 7 med god marginal. Det var inte så långt kvar och de där burkarna med Norrlandsguld som väntade deltagarna vid målgång började hägra även för mig. Jag såg ljuset i tunneln och efter någon backe hade gruppens positionering omstrukturerats och helt plötsligt hade jag fått rullen till Henrik Åbom. Svagt utför in mot Motala och livet var på topp. Solen hade visat sig hela dagen, inga incidenter hade inträffat mer än att jag råkade köra på Svenssons vita sko en gång. Nu var vi i mål! Tiden landade på 6:52 och för det behövde jag producera en snittwatt på 282w. Efter målgång fick man såklart inte glömma sin motionsloppsmedalj innan man styrde kosan mot sin 33cl alkoholfria öl. Sen var det snack och käk innan vi packade ihop och drog hem till Borås igen.
Summa summarum är Vätternrundan en tråkig runda. Sällskapet och vädret är A och O. Jag sa ju efter förra gången att aldrig igen. Det sket sig. Nu har jag gått och blivit motionär så jag antar att det inte var min sista Vätternrunda. Kanske ska hyra ut mig som draghjälp åt någon subgrupp?, eller åka med klubben. Time will tell!

Rattaralli

CykelPosted by Edvin Wilson Wed, June 07, 2017 22:29:08
När de viktiga tävlingarna är över och ögonen öppnas på söndagsmorgonen på ett hotell i Tartu, då vet man att det är allvar. Allvaret är dock som störst hos Estlands alla motionärer som har årets evenemang framför sig. Rattaralli är Estlands Vätternrunda, eller kanske mer som Cykelvasan, eftersom det faktiskt är en tävling. Loppet är 135km på mestadels platta vägar mellan Tartu och skidmetropolen Otepää. Tävlingen har två klasser, en dam och en herrklass och det är inte konstigare än att först i mål vinner.
Starten är ett helvete. Trött som man är rullar man ut till start några minuter innan startskottet ska skjutas av. Det innebär att man hamnar sist i fållan med elit och elitmotionärer. Loppet startar vid målet från UCI tävlingarna, förbi donken och sen rakt ut på Rigavägen som är en omoraliskt jobbig slakmota en söndagmorgon i slutet på maj. Nåväl, så fort man kommit upp för backen och cyklat ur stan så börjar tävlingen på riktigt. Ifjol blev loppet inte gammalt innan kantvinden gjorde strössel av elitmotionärerna. I år var det rak motvind ut till Otepää och därför kunde man köra hur hårt som helst till ingen nytta. Och har man cyklat många år så förstår man att man gör bäst i att hellre titta på storkarna än att ta en förning i motvinden. Därför blev de första milen just en helt vanlig söndagstur och så länge farten var hög nog för att vi skulle hinna med båten hem lät jag det hela förbli just en söndagstur. Efter ett par mil började det regna. Jag satt på Mihkel Raims hjul och tänkte revanschera mig från ifjol och bevaka honom lite extra. En grupp gick, han stötte sig med men trots att jag satt på hans hjul, visste att det här blir farligt, så orkade jag inte resa mig ur sadeln och gå med. Helt enkelt för trött och för loj för att ens försöka. Luckan växte och tankarna på att missa färjan och att det här var ju dumt infann sig. Jag började gå runt för att försöka sy ihop luckan men kände att jag var ju fortfarande ute på söndagsåkning. Då från ingen stans dök dem upp, paret på tandem! Med en enorm skiva på vevpartiet till den bakre av dem två gick dem upp i spets på klungan i en svag nedförsbacke och likt ett ånglok tuffade dem problemfritt ikapp utbrytargruppen med hela klungan på hjul. Vad i helvete hände där? Nog fan är det ett motionslopp, men tandem? Och hur i hela världen ska man komma loss på en platt bana så länge dem är med? Frågorna var många, attackerna minst lika många och antalet cyklister kvar i klungan in till vätskekontrollen i Otepää var ännu fler. Efter en kik på hopptornet och skidstadion rullade klungan vidare ut i den estniska skogsbygden. Snart hade halva loppet gått och jag hade inte varit i spets eller attackerat en enda gång. Men så likt en uppenbarelse fick jag en känsla av att nu ska det ske. Jag tog fart utför, rundade några cyklister i grussträngen och sittandes gjorde jag mit för dagen första framträdande. I samma stund gjorde en litau detsamma på vänstersidan och vi fick en synkad stöt. Nu hade jag fått upp ordentlig fart på cykeln och såg ingen anledning till att sakta ner. Det blev till att köra sitt fulaste med plattan i mattan för hur dålig man än känner sig så känner man inte det när man får hål till fältet. Vi blev åtta man och för första gången i tävlingen fick en grupp en lucka på över 30 sekunder. Ahlstrand hade också gnetat sig med och då vi var två och med fältets bästa spurtare fanns det bara en sak att göra, nämligen att se till att gruppen höll undan för klungan. Ingen lätt uppgift men då alla bra ester missat så kändes det väldigt kul att ge dem en ordentlig utmaning.
Alla i vår grupp gick såklart inte runt men jag hade hamnat i matarmode så jag var inte rädd för att dra långt och ofta. Jag förstod att klungan aldrig helt skulle slå av men då det var medvind hem och mestadels platt så visste jag att jag kunde köra fort. Vi stretade mot bra, sista milen började de ta in men inte tillräckligt. Om jag bara körde på så skulle Jonas förmodligen vinna den här spurten med ena foten i flaskstället och då man kör som lag så får man ändå se till hur laget har störst chans att vinna. Med några få kilometer till mål kör man vänster in i en rondell och sen är det bara raka spåret in till mål. Jag hade tagit en lång förning och växlade, fyra man inklusive Jonas passerade mig. De andra tre spelade trötta och det var dumt gjort för de där femton metrarna de gav de fyra i täten orkade de aldrig köra ikapp. Dock var det bra för oss. Alltid lättare att vinna en spurt mot tre än mot sju så det kändes ganska säkert när Jonas och de tre andra fick den lilla luckan. Jag satte mig såklart på hjul och spurtade enkelt in på en femteplats i år igen. Gött med ett flak öl var första tanken innan jag hann fram till Jonas och fick bekräftat att han vann. Blågul succé på Esternas nationalmotionslopp smakade fint.
Efter målgång blev det som vanligt stressigt värre att få in allt i bussen, få med sig öl, cyklar och medaljer men vi hann till hamnen i Tallinn och kunde fira framgångarna med en buffé på båten. Jag åt skagentoast till förbannelse och kände mig nöjd med livet men att det samtidigt skulle bli skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!

För er som undrar vad är Rattaralli? Klicka på länken och titta vet jag!
https://www.youtube.com/watch?v=kdoQrVWh1KY


Tartu GP

CykelPosted by Edvin Wilson Thu, June 01, 2017 22:33:28
Estland är ett litet land. Därför är Tour of Estonia ett litet etapplopp. Etapp två, Tartu GP, är sista etappen och den går på den gamla svenska studentstadens gator. Två gånger per varv ska man upp på den ås som västra delen av staden ligger på. Det är inga långa backar men efter några varv känns även dem.
Vi hade naturligtvis som plan att bevaka esterna och inte låta dem gå iväg och punktera tävlingen. Inledningsvis gick det fort och många av alla som satt i huvudklungan dagen innan ville tävla om det som fortfarande gick att tävla om, nämligen bergspristävlingen. Men när varven med bergs- och spurtpriser var avverkade kändes det som tävlingen bara skulle köras igenom så att folk kunde gå på nattklubb efteråt. Men vi ville dock inte skänka bort segern till Esterna utan vi prövade med många stötar sista fjärdedelen. Dessvärre bar det sig inte bättre än att jag hamnade ensam i täten med tre mil kvar att köra. Jag förstod att det var alldeles för tidigt men det kan man inte göra något åt i sådana situationer. Det blev helt enkelt till att köra sitt fulaste vilket innebär att sitta så långt fram på sadeln det bara går, lägga sig i aeroposition och trampa allt man kan. Det gick ganska bra ett tag, men inte helt oväntat blev jag inkörd med 13 kilometer kvar till mål. Kontrade på mig gjorde före detta Cofidiscyklisten Gert Joeäär. Han höll dock precis undan för ett fält lett av ett gäng till synes köpta polacker. Vi kom bort oss helt i spurten och fick faktiskt inte ett skit ut av dagen. Så kan det gå i cykel. Vi provade åtminstone att skapa tävling av eländet och tack vare utgångsläget så fick vi in 4 man topp 20 vilket inte är kattskit när det är UCI 2.1. Jag är trots allt nöjd med att bli tolva totalt på årets första UCI och tillika årets första etapplopp. Det här gjorde mig gott för framtida tävlingar i sommar.

Tallinn-Tartu GP

CykelPosted by Edvin Wilson Fri, May 26, 2017 22:19:03
Idag var det dags för säsongens fjärde tävling på min Hardrocx landsvägscykel, Tallinn-Tartu GP. Efter lite om och men blev det ett hastigt beslut att följa med hit till Estland. Skulle egentligen bara köra på nationell nivå i år men abstinensen gjorde mig inte allt för svårövertalad. Tour of Estonia är en fin tävling och första etappen är perfekt i upplägget. Etappen startar i hotellfoajén vilket innebär att man kan ta det lugnt innan start. Idag var arrangörerna även bra generösa med en 7,5km masterestart så att man var varm i kläderna när vi anlände till kilometer noll och tävlingen flaggade igång. För att vara en tvåetta är det såklart ganska dåligt startfält här men jämför man med Östgötaloppet, Kinnekulle Cyclassic och Vincoloppet så är det en jävla skillnad. Lite lätt medvind inbjuder till offensiv körning som ofta blir långvarig och det var inget undantag idag heller. Kilometer efter kilometer avverkades väldigt fort och jag täckte attacker och körde så som jag har gjort de senaste åren. Dock märkte jag ganska tidigt att jag inte riktigt är tränad för det här. Jag kan liksom inte köra så mycket fortare än i 60 på platten och om jag var seg i igångdragen när jag var aktiv är det inget mot vad man är som motionär. Då vi har med oss fältets på pappret bästa spurtar i Jonas Ahlstrand så försökte vi så klart få iväg en liten grupp, fast gärna med en av oss med. Det visade sig vara omöjligt så vi försökte släppa iväg en grupp för att kunna lugna ner oss lite då den här starten slet väldigt hårt på oss. När vi äntligen hade fått en kvintett att få ett hål på ca 45 sekunder skulle jag gå ner och hämta flaskor och prata lite med DS Lucas där bak i bilen. Men jag hann inte många rullar ner innan jag såg Ukrainarna dra igång för fullt igen. De kördes åter igen på fort som fan och man förstod att här kommer ingen loss föränn vi har passerat första bonusspurten efter 82km. Så blev det med men ganska snart därefter satt jag och Hampus i en tio man stor utbrytning och jag tänkte att det var då fan. Här har man inte hunnit äta ett skit och nu ska man sitta i utbrytning med tolv mil kvar. Lyckligt vis kom klungan ångandes och ganska snart var tätgruppen istället en ny duo. Äntligen roade sig klungan och vi satte upp hela laget och började kontrollera tävlingen. Det skulle visa sig att det inte blev så långvarigt för ca femton kilometer senare kom vi in på en obelagd väg som närmast kan liknas vid en sandlåda fylld med puttekulor tillhörande jättar. Det kom såklart inte som en chock då man hade läst tävlingsbibeln och därför var det ju bra att vi satt som vi gjorde. I slutet på grusvägen kom en gnetbacke på ungefär en kilometer. När hjulen sjunker ner i sanden även i hjulspåren är det riktigt svårt att köra om. Ut av grusvägen med nästan åtta mil kvar var vi en grupp på ca femton man. I den satt bland annat fyra starka ester och fyra svenskar. När vi kom ikapp duon i täten var det fem ester. Avståndet låg länge på dryga 30 sekunder men sen hände något och det stabiliserade sig runt två minuter. Då vi hade Jonas med var det ju bara att köra. Bra utgångsläge. Jag kände att jag förmodligen skulle få det tufft de sista milen då det här var betydligt hårdare än något jag gjort det senaste dryga halvåret. Trots det gick jag runt så mycket jag kunde. Milen avverkades och snart var det inte långt kvar in. Med 15km kvar kom första stöten från Esterna. Hampus gick med och de blev fyra man i täten. Det stannade av. Ingen ville ta det men jag gick fram med mina småkrampiga ben och höll farten. Esterna spelade ett högt spel med endast en på fyra i täten och då de inte hjälpte till kom de aldrig ifatt heller. Dock vann de en tight spurt där vår Hampus knep tredjeplatsen. Sista milen splittrade upp oss bakom ganska mycket och jag rullade in ganska trött som tolva. Jag kände mig nöjd med min insats för laget och att ha haft kraft att gå med de bästa när gruppen gick. Imorgon väntar Tartu GP vilket kommer bli minst lika hårt. Det blir kul att se hur det går men jag hoppas kunna köra likt idag. Nu måste här sovas. Gonatt allesammans!

Vincoloppet

CykelPosted by Edvin Wilson Mon, May 22, 2017 22:33:40
Igår morse körde Diana ner mig till Sövde, lite norr om Ystad. IK Vinco stod som värd för årets tredje swecup som också var en deltävling i den dansk/svenska Öresundscupen. Det innebar att en hel del duktiga danskar fanns på plats och gjorde tävlingen avsevärt mycket hårdare.
Då min kropp av förklarliga skäl har varit ganska usel den senaste veckan så hade jag inga enorma förhoppningar inför atart. Att ta sig runt utan att ryggen skulle haverera totalt var enda riktiga förhoppningen.
Banan var väldigt fin. Vinden bjöd upp till dans längs de skånska fälten men för en gång skull var jag tvungen att hålla mig lite passiv. Efter en knapp tredjedel av tävlinge tyckte jag det gick lite väl sakta. Jag sträckte ut min hals likt en ståtlig giraff, beskådade luckan mitt i fältet och insåg att jag satt på fel sida splitten. Även om man antagligen var bättre för ett år sedan så är man inte sämre än att man kunde lägga i ett par växlar till och köra sig upp till den grupp som utgjorde tävlingen. Jag var sista man att komma med det som visade sig skulle bli perfekt träning inför vätternrundan. I ganska många mil gick de flesta av oss ca 20 i täten runt och avverkade en annars lite tråkig fas under tävlingarna. Med ca fem mil kvar började det bli körning och framförallt danskarna var aktiva. Oavsett hur dålig man känner sig kan man ju inte låt bli att köra när det finns fler som är sugna. Med ett och ett halvt varv kvar till mål hade det bildats en fin grupp i täten som jag tyckte hade varit perfekt om vi höll undan hela vägen in, men som vanligt i cykel så har olika lag sällan samma agenda och vips var vi säkert femton man i täten igen. Duon som senare körde hem de två första platserna gick med ca 35km kvar. Så blir det när folk antingen är trötta, fega, onödigt taktiska eller vad det nu må vara. Oavsett hur man kör så finns det många som alltid går med men verkar ha någon allergi mot att ta sin förning. Det resulterar i att det är ofattbart svårt att komma ner i den grupp man befinner sig i för att kunna stöta på nytt. Det i sin tur medför att man måste ta till ormen för att locka förbi sig någon motståndare. Jag körde ormen igår. Då är det inte mycket action i tävlingen. Dock hjälpte inte ormen. Jag fick successivt sänka farten och till sist kom fransosen Pierre, tävlandes för Stockholm, med en attack. Jag körde ikapp och hamnade åter längst fram. Lönlöst med mer ormar. Fortsatte trampa i ett attackinbjudande tempo och efter ett par minuter gick sex (tror jag) man iväg. Fortsatt ingen respons från de övriga så i efterföljande backe ställde jag mig upp och körde ifrån spets. På toppen var jag ifatt och vi som nu jagade duon i täten jagade inte så intensivt. Någonstans med fyra mil kvar av tävlingen hade jag lite tröttnat på just tävlingen. Jag tänkte mest på att det blir väl kul att ta över ledningen i swecup och på när jag ska boka nästa tvättid. När kommer jag hem inatt? Hur många bultar finns det i Ölandsbron? Hur långt har den där schäferhunden som springer med klungan i sin trädgård varje varv sprungit idag? Ja fokus låg inte helt på tävlingen och helt plötsligt var den över. Jag slutade 8a vilket ändå får vara hyfsat med tanke på förra helgen. Nu leder jag swecup vilket gör att jag får hålla fokus hela Ringenloppet.
Ikväll var jag trött. Bättre blogg nästa helg utlovas. Gonatt!

« PreviousNext »