__________________________________

__________________________________

Billingeracet

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, May 13, 2017 19:27:54
Billingeracet är en tävling jag länge har varit sugen på att köra och idag fick jag möjligheten att göra det med. Nu i efterhand känns det dumt att man inte körde Skandis på riktig cykel istället, men om någon dag, när såren läkt ihop, kanske jag värderar erfarenheterna från dagen lite högre.
Banan började på bästa tänkbara sätt, med asfalt och lite uppför. Dock brantade det till ganska rejält ganska snart efter att vi hade lämnat den fina asfaltsbeläggningen bakom oss. En del i täten hetsade på mot bergspriset, det gick fort, lite för fort. Jag ville lägga upp loppet bra, få ett bra resultat. Pallen är i nuläge omöjlig, men topp 5? Går det för en avdankad landsvägscyklist? Över krönet in på Billingens konstsnöbana, där man förr om åren många gånger fyllt lungorna med kalluft på skidtävlingarna, släppte jag tätgruppen på sex man.
Tanken var att hålla mig under syratröskeln. Detta eftersom jag antog att jag ändå skulle få släppa på första tekniska stigen. Därför tänkte jag att jag kanske kunde köra fortare blannd stöket om pulsen var lite mer kontrollerad. Jag tycker det gick ganska bra med mina mått mätt på stigarna ner mot banvallen. Visst hade jag tappat men nu väntade ett parti som gjort för mig. Positivt var faktiskt att Sebastian Olsson och Fredrik Berg hade kört ikapp mig utför vilket resulterade i att vi blev en stark trio med sikte framåt. Ganska snart passerade vi Mattias Wengelin som av någon anledning inte var sig själv idag, eller hade råkat ut för något tekniskt. Nu var det fem framför och två av dem inom synhåll! När vi vek av banvallen gick det gnetigt uppför och min jaktlust var stor. Trots att det var stig, ja tamefan riktig stig med lite stenar och rötter, så lämnade jag mina två kompanjoner bakom mig och anslöt till Axel Lindh och Johan Norén. Nu körde jag helt plötsligt om fjärdeplatsen vilket kändes inspirerande. Efter en stunds grusväg vek vi in på nästa stig och jag lät de två andra köra före. Det var förbaskat roligt inne på de fina stigarna och jag försökte tänka på det snarare än att luckan framåt växte. Väl ute på grusväg igen fick jag sekundering, knappa halvminuten upp. En rejäl backe gjorde att de åter var inom räckhåll och inte långt senare var jag ikapp. Tekniskt lättåkt terräng följde och snart var vi åter på konstsnöspåret. Halva distansen avverkad, Diana langar flaska, jag fepplar något ofantligt och med en hand på styret kör jag visst i ett lite för lerigt hål jag inte borde. En kullerbytta (med ganska mycket avdrag för stilen) och letande efter just vattenflaskan gör att mina följeslagare försvinner iväg. Förbaskat klantigt, onödigt och irriterande. Efter en stunds harvande i ingemansland kommer de två som även förra gången vi körde utför billingen ikapp mig. Jag är bevisligen ganska usel utför. Men benen känns ganska bra, jag trycker på för jag vill ifatt igen. I hetsen om att köra ikapp på platt grusväg kör jag på tok för fort i en sväng, får framhjulssläpp och vips ligger man där och sprattlar på marken igen. Krasch två var estetiskt sett betydligt snyggare och ska man nu krascha kan man väl göra det ordentligt. Nu var läget inte alls lika motiverande. Nu låg jag ensam som nummer åtta och önskade bara att hålla den placeringen. Men det skulle visa sig att botten var långt från nådd. Jag kraschar snart igen i sanden i en snäv sväng och styret vrider sig snett. Efter lite grejande med hojen är jag åter på väg men ser att nästa grupp bakom är på väg ikapp och jag känner mig stressad. Vid nästa lättåkta parti ger jag full gas för att om möjligt distansera dem i för nästa stigsektion. Just då bjöd banan på två gupp i rad som jag upptäcker för sent. Min höga hastighet och ouppmärksamhet ger mig dagens bästa flygtur. Den här kraschen sänker mig totalt. Jag släpar mig och cykeln av banan. Tackar allt kalcium i yoghurten för att inte ryggen gick av. Det gör jävligt ont och helt okontrollerat börjar jag hyperventilera. Jag stirrar bara rakt in i skogen medan cyklist efter cyklist passerar. Andningen återhämtar sig, jag konstaterar att hjälmen inte längre kommer tillföra något och jag kliver mödosamt upp på cykeln. Det gör såklart ont, både i kroppen och i själen. Jag kan endast skylla på mig själv och det är tungt att erkänna att man burit sig dumt åt. Glädjande nog kommer sista backen upp mot mål. Det är jämnt underlag och ryggen kan få andas ut.Banan var rolig och jag hoppas få kunna komma tillbaka och göra bättre ifrån mig. Nu ska jag läka ihop, lära mig av mina misstag och komma starkare till nästa gång.
Hoppas du hade rolig läsning.
Hälsningar kungen, kraschkungen =)

Göteborgsgirot MTB

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, May 07, 2017 21:27:10
Lite trött men ändå sugen på att köra race var känslan på startlinjen på Heden i centrala Göteborg tidigare idag. De feta däcken var på och jag ville försöka hänga med och bli avställd lite längre in i tävlingen än igår.
Därför lade jag mig i spets inledningsvis men inte långt efter den här bilden är tagen klantade vi i täten till det och körde fel. Det blev till att vända och köra om en massa motionärer men då det var lättkört i början kom vi tillbaka till fronten. In på första stigen som femte man. Före var Emil Lindgren, Michael Olsson, Dennis Wahlqvist och David Kangas. I första uppförsbacken sprack det av bakom oss. Roligt tyckte jag. Men sen var det inte så jäkla roligt längre för rätt var det var punkar Kangas, och jag med(!), på samma ställe. Då var pallen redan avgjord. Det blev en stunds tjötande och lagning av punktering. Även om patronen räckte till att blåsa upp den nya slangen så gick det inte göra så mycket åt den luft som gick ur mig.
Det blev till att försöka köra om så många som möjligt men det var svårt att köra om på alla tekniska stigar bland stenar, rötter, träsk, spänger, löpare, hundar och gud vet allt som låg ivägen på denna banan.
Ska jag vara helt ärlig var det nog bra att jag punkterade. Banan visade sig vara i svåraste laget för mig. Jag har fysiken att gå med uppför och rent instinktivt laddar man ju utför även om man egentligen inte kan lika bra som dem som sätter upp farten. Förmodligen var det mer än bara otur som sänkte mig idag. Men hellre det än att med maxpuls köra av en spång och bryta nyckelbenet i något träsk i utkanten av Göteborg. Jag fick köra merparten av loppet med bra fart men med god säkerhetsmarginal vilket jag tror är utvecklande för mig. På lördag blir det till att ge Billingeracet en chans. Det ska bli intressant att se hur det kan komma att gå där. Jag hoppas att de långa backarna och den långa distansen är till min fördel.
Den som lever får se. Gonatt!

Lidingöloppet MTB

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, May 06, 2017 18:56:21
Idag gjorde jag min första tävling på min Swix Circo Volante Team då Lidingöloppet MTB öppnade marathonkalendern. Jag har i ärlighetens namn dålig koll på om startfältet var vasst eller inte, jag har ju inte kört sånt här förut. Hursomhelst, trevlig start på asfalt där jag tror jag var lite för bekväm. Hade inte förväntat mig att det skulle spricka av direkt på första stigen. Men bevisligen finns det fler än mig som är lite dåliga när det kommer några rötter i rad. Så när det gavs möjlighet på lite mer passande underlag tänkte jag att jag åtminstone skulle falla rejält med flaggan i topp, stöta ikapp Allebikegänget och där bli avställd på rintigt. Men så långt han jag inte för när jag skulle passera Ahlstrand så kör han sönder sitt däck och viker åt sidan. Just den sidan jag tog sats på. Så då fick det bli ett litet stopp och vips var man sist i det som blev dagens andragrupp. Troligtvis var det lika bra. För även om Lidingöloppet är lätt tekniskt så är det ändå svårt när man är ovan. Ganska tidigt i loppet var Allebike loss med tre man och i min grupp strax bakom var vi mestadels sju man. Jag kände mig drivande och ganska stark i förhållande till de andra. Men det hjälper inte att man kör ifrån uppför när man, jämfört med de som kan, kör utför som en riktig fegis. Efter 55km kom vi in på ett parti som var ganska stökigt och det visste ju Friberg och Sparr om så de hissade på och det blev strössel av vår grupp. Med den teknik jag besitter spelar det ingen roll hur mycket jag vill, jag är för dålig för att cykla fort när det blir lite tekniskt. Och det vore ju faktiskt jävligt konstigt om man var bra på något man inte övat på att bli bra på. Så när man kom ut på lite lättare mark igen så fick man gasa på men då var man ju för trött så jag kom aldrig ifatt igen utan fick spurta om sjunde plats vilken jag knep. Det var ändå en ganska väntad utgång. Jag är nöjd. Det känns bra att jag inte har vurpa på löst underlag eller kört in i något träd. Nu har vi lämnat Fjollträsk bakom oss och ser fram mot en dag på Sveriges framsida imorgon. Micke Olsson rekommenderade feta däck och heldämpat för Göteborgsgirot ska visst bjuda på tuffare terräng. Men tills vidare kör jag hardtail så det kanske får bli dubbla cykelbyxor istället...

Kinnekulle Cyclassic

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, April 22, 2017 19:57:41
Årets första Swecup startade och gick i mål i ett soligt men förbaskat blåsigt Götene. Perfekta förhållanden med andra ord, om än lite kallt. Dagen till ära gjorde jag debut för ett fem man starkt Team Västergötland. Lite spridd nivå men alltid kul med ett lag och att ha tillgång till servicebil och lagning. Snygga kläder hade vi också!
Jag och Svensson solar i den uteblivna vårvärmen innan start

Banan var trots namnet platt eftersom vi av någon anledning körde runt Kinnekulle och aldrig över. Men vinden tog denna dag ut sin rätt så det gick an ändå. Tre man fick tidigt en lucka till ett fält som naturligt nog blev passivt och långsamt när det bjöds på två och en halv mil motvind i svagt motlut. I medvinden första gången ner mot Götene blev det lite fart på klungan och man började tro att nu kanske det blir cykeltävling. Trots attacker från olika håll och kanter var det samlat in i kantvinden för andra gången. Själv tyckte jag att det vore kul om vi trampade på lite när vi ändå hade bemödat oss med att resa till Skaraslätten och nålat på nummerlappar. Dessvärre var det få som i det skedet delade den synen och det blev åter ett långsamt rullande i motvinden med hela fältet under varv två. De tre i täten hade då ett betryggande avstånd och för att börja sätta färg på tävlingen så körde jag på lite i banans enda backe under varv två. Det genererade i att vi blev en grupp på 10-15 vilket i det skedet var alldeles lagom. Kul var då att se att det fanns en hel del som ändå ville tävla och förvalta positionen de hamnat i. Sen fanns de andra som väntade på bättre tider och det innebar att när vi nådde Götene för andra gången var vi en relativt stor klunga som gav oss ut på gamla E20 för sista gången.
Jag har för dåligt tålamod för att köra för långsamt på tävling så när vi gick in i det bästa kantvindspartiet för sista gången tänkte jag att om man ska få något gjort får man göra det själv. Så jag trampade så fort jag kunde en stund och då visade det sig att endast en man, Erik Sandersson från TreBerg, ville lämna den trygga tillvaron i klungan. Vi två trotsade motvinden och körde in de kvarvarande två min till täten och distanserade även klungan med lika mycket.
En bit innan Hällekis när alla tog sina förningar och insåg att det här håller in om man bara kör, så börjar helt plötsligt Erik Sandersson stå över. Jag frågar varför och får ett ofantligt roligt svar; "Jag får så ont i benen när jag tar i". Jag hade svårt att hålla mig för skratt. Det har aldrig riktigt kommit som en chock för mig i alla fall att det känns så. Dagens ungdom har det för lätt.
Hur som haver så kände jag mig ganska bra och när vi gick in i backen för sista gången provade jag en fartökning. Men tjock och fet som man har blivit så biter det inte så bra uppför. Alla kvar på hjul och jag tänkte på det Erik sa, det gör ju trots allt lite ont i benen när man tar i. Så jag lät de andra ta varsin förning och sen gasade jag på på platten. Det är trots allt där det går bäst. Vips var det jag och Sandersson kvar och vi trampade på ner mot Götene. Jag försökte med några attacker men med pissedrag och acceleration som en segelbåt ställer man inte av någon. Jag beslutade mig för att köra först genom den knixiga avslutningen på Götenes gator och drog igång från spets. Erik gjorde precis vad han behövde, passerade mitt framhjul en meter från mållinjen och vann. Det var ju nedrans skit men så går det när man är för dålig. Likt förra gången är det bara att konstatera att man behöver bli lite bättre.
Lite besviken var man trots allt. Får trösta mig med att man fick skaka hand med en kändis på pallen.

Jag kan förstå att många tycker att jag är helt korkad i mitt sätt att köra. Att jag slösar med krafterna. Cykel handlar inte om att vara bäst. Det handlar inte om att vara smartast heller. Det handlar om att komma först över mållinjen. Alla gör ju det som de tror ger dem bäst resultat. Dagens vinnare tycker jag är Viktor Rundh från Hymer som blir trea. Snyggt kört och välförtjänt pallplats. Vad det gäller mig själv så kunde jag på sätt och vis tagit det betydligt lugnare under många stunder. Det är jag väl medveten om. Men min ambition med säsongen är inte Kinnekulle Cyclassic och därför har jag inte råd att slösa bort såna här tillfällen till kvalitetskörning. Dessutom har Jesper Dahlström en gång sagt att jag är en principens man. Och av princip så kör jag hellre för mycket än ångrar mig för att jag fegade.

Tack organisationen för en väl genomförd tävling.

https://flow.polar.com/training/relive/1314416036



Östgötaloppet 2017

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, April 09, 2017 21:21:26
En solig, blåsig och avslagen Östgötaslätt bjöd idag in till årets första landsvägstävling i Sverige. Motvind från start gjorde att jag inte var allt för sugen på att köra inledningsvis. En åtta man stor grupp fick tidigt en lucka till fältet och efter ungefär en halvtimmas cyklande orkade jag inte ha något tålamod längre. Jag tryckte i ett par växlar till och vips var vi en kvartett som lönlöst försökte brygga upp till de åtta i täten. När jag funderade på att backa ner igen så slog det mig att det alltid är bra att vara i framkant. Och inte långt efter kom Tre Berg körandes med endast ett par cyklister släpandes. De fick självklart ta initiativ och köra ikapp till täten för att tävlingen på nytt skulle starta om. Ganska snart på småvarven så reducerades tätgruppen till åtta man igen. Denna gången med fem från Tre Berg, Mattias Brolin, jag själv och en dansk. Det var kanske inte den lättaste utgångspunkten att vinna tävlingen ifrån. Men om man ska vara realistisk så visste vi nog alla på förhand att det skulle sluta ungefär på det viset. I den sista lilla backen på sista varvet stötte jag och fick med mig Alexander Wetterhall. Jag kikade bak och konstaterade att de andra hade släppt några meter. Lite naivt var första tanken att "jaha, Alex och jag, det lär han nog inte villa köra för". Därför körde jag på i det gnetiga motlutet i motvinden för att få ett hål som gav spelrum. Dum som jag var hade jag var hade jag inte sett Marcus Fåglum på hjulet till Wetterhall. Och han var ju inte allt för trött så när de kontrade på mig på toppen var det bara att säga hejdå och försöka rikta in sig på att hålla till tredjeplatsen. Det lyckades och det blev åtminstone pallen idag. Bara att erkänna att de var lite starkare och att jag inte spelade korten helt hundra. Men vafan, det är inte så blodigt allvar ändå. Kul att få tävla lite och känna att man inte är helt försoffad ännu.
Nästa tävling blir Swecup på Kinnekulle med Västgötalaget. Det ser vi fram mot.

Återupplev loppet:
https://flow.polar.com/training/relive/1278368582






Brolin vann ToT

Tour of TranemoPosted by Edvin Wilson Mon, October 26, 2015 08:13:08
Boråsaren Mattias Brolin blev till slut segrare av Tour of Tranemo 2015, en av de allra jämnaste upplagorna som körts. Brolin vann redan det inledande bergspriset och visade tidigt att han inte enbart var i Tranemo för fikat. Henrik Åbom ställde ut sin gamla 26" mtb och vann bergspriset förbi den stora publikskaran i Lilla Hestra på samma övertygande sätt som för sju år sedan. Mer märkbart var att Philip Lindau, som bara kört en ToT förut, knep 4 poäng bakom Åbom. Innan det blev dags för feedingzone skulle dagens längsta bergspris bestigas. Först upp var Lindström men likt föregående år diskades han pga otillåten utbrytning. Vann gjorde Holländaren Yannik Janssen som därmed blev första icke skandinav att plocka 5 poäng på ToT. Inspirerad av det kunde Matti Manninen fortsätta i lagkamratens spår och kamma hem specialspurten i Grimsås på, enligt Strava, den snabbaste tiden hittills. Manninen blev även historisk med att genomföra loppet på racercykel utan en enda punktering. Mycket imponerande! När vi entrade Hestra duggade bergsprisen tätt. Lindau vann Bjärsved, Gotting tog hem Äspås och Lindau vann igen, nu på Isaberg. Manninen vann sedan den sega spurten upp till Stora Hestra. Vid det här laget hade en flitig poängplockare vid namn Brolin mist sin ledning till Lindau, men genom seger på åttonde bergspriset tog Brolin tillbaka ledningen med en poäng. Det var väldigt tätt i toppen mellan framförallt ettan och tvåan men även Janssen på tredje plats var i teorin med i matchen om segern med endast två bergspris kvar att köra. Det nionde bergspriset är Ryttersberget. Det är 22%, dåligt underlag och svårt att köra om i. Janssen och Manninen som likt pionjärer körde racer var på förhand uträknade. Att ens ta sig upp ansågs för svårt. Kampen mellan Brolin och Lindau däremot skulle nu avgöras. Philip verkade starkast men Brolin verkade snabbast.Tydliga väginstruktioner gavs om att hålla vänster i de tre y-korsen som kom i det sista bergspriset. Trots att de som gjorde upp om segern har kört backen förut så lurades de med en trotsig Lindström som genom att direkt köra höger fick med halva klungan på fel väg. Det innebar att både ettan och tvåan nollade, till Brolin fördel. Det osannolika blev också ett faktum då Janssen joggandes tog tre poäng på Ryttersberget. Vann detta prestigefyllda bergspris gjorde triathleten Holmberg som visade att kombinationen styrka och förmåga att skilja på höger och vänster kan vara ett vinnande koncept. När arrangören sedan hade samlat in alla vilseledda cyklister rullade fältet vidare mot slutspurten. Janssen som hade närmat sig tätduon punkterade bort sig i utförslöpan mot mål, racer är trots allt ett riskabelt kort på ToT. Först till mål var Gotting som med två segrar gjorde sin hittills bästa ToT. Och inte helt oväntat kunde Brolin hålla Lindau bakom sig i en såpass kort spurt som backen upp till Hagatorpet. Därför njöt Brolin allra mest av glöggen efter mål. Lindau var självklart en aning besviken, men ändå nöjd med en andra plats. Han har ju förbättrat sig avsevärt sen han var sist på ToT 2013. Janssen såg också belåten ut. Han var inte första utlänning att nå pallen på ToT men han var förste holländare och förste man att på en racer placera sig på ToT. Den enda som inte verkade helt nöjd var Lindström som efter att på ett förvånade sätt,kanske avgjort ToT, anade att det kan bli svårt att få en inbjudan till bästa år. WRO ska ta ställning i veckan till huruvida Lindström ska behandlasinför 2016. Däremot vet vi alla nu att topp tre 2015 blev; 1a Mattias Brolin, 2a Philip Lindau, 3a Yannik Janssen. WRO tackar alla deltagare för att ni körde ToT. Tävlingsledaren Edvin Wilson vill även tacka sin sambo, familj och Gary för all hjälp att få ToT att bli värklighet. Trevlig höst och välkomna åter 2016!

Startlista ToT 2015

Tour of TranemoPosted by Edvin Wilson Tue, October 20, 2015 20:59:24
Nu är det inte många dagar kvar till årets första, sista och enda 1.HK (HöstKlassiker). Årets startfält är en bra mix av elit och motionärer. Förhandsfavoriter är den tvåfaldige vinnaren Johan Svensson, som kommer till start med sina två starka teamkamrater, Yannik Janssen och Matti Manninen. De tävlar för Team Bliz Merida och är det lag som kanske räknas som det starkaste. Continentalteamet Team Joker ställer även de upp med tre åkare och bland dem är det framförallt Reidar Borgersen som har uttalat sig om att ha segerambitioner. Flest cyklister till start har Borås CA.

STARTLISTA 2015

Henrik Åbom Borås CA
Fredrik Lindström Borås CA
Mattias Brolin Borås CA
Tobias Evertsson Borås CA
Peter Carlsson CK Bure
Andreas Carlsson Falköpings CK
Martin Gotting Göteborgs CT
Erik Holmberg IKHP
Isac Lundgren Team Argon 18
Jannick Janssen Team Bliz Merida
Johan Svensson Team Bliz Merida
Matti Manninen Team Bliz Merida
Edvin Wilson Team Joker
Philip Lindau Team Joker
Reidar Bohlin Borgersen Team Joker
David Lenneblad Tranemo CS
Edit Wilson Tranemo CS
Stefan Staaf Tranemo CS
Thomas Jönsson Värnamo CK
Klaes Jahnsén Wexiö Velo


The last two days in Ardenne

CykelPosted by Edvin Wilson Tue, April 14, 2015 10:53:13

The second stage started in cold, grey and windy conditions. But after some kilometres of downhill riding, roads were dry and it became perfect conditions. So I had nothing to complain on for letting go with 15km to go of the stage. I was just out of racing mood. Such things happen sometimes and I won’t say it is ok, but I am not more than a normal human being either. There are so many things that should work to perform well, and when head is out, there is no use for good legs.
Anyhow, last day we went up very early to start a 28km team time trial in misty condition on roads open for traffic (!). I am happy we arrived to finish in Sedan without any bigger troubles, except that we rode terrible. Our sixth place just confirms that we were obviously not alone in riding bad. The only positive thing about the ttt was that I felt quite strong myself, which made it easier to go back to hotel and look forward for the next stage the same day.
Seven kilometres in to the last stage I felt my foot started to be located a little too far to the right, and when I in the next moment looked down on my foot, the pedal was no longer connected to the crank arm. That happened in an uphill so there was no other option than to immediately step of the bike. Fortunately I had no problems getting my pedal off my cleat and start to screw it back on the bike before our mechanic Juan came and tightened it. A few kilometres later I was back in the bunch.
The stage went quite easy when the bunch kept the breakaway just a few min ahead. For me it was just a little suffering over the worst hills but I felt quite well, and when we entered the final laps in central Charleville-Mezieres I had taken the wheel of chasing team Marseille. And that wheel I kept all way in to the final km when we got squeezed in by riders who came up on both sides. For several reasons I became a little angry and pushed myself out and started to get a better position in to the last turn. I finished the stage on eighth place, just a few dm from top five. That gives me a little confidence for the coming weekend when we return to Holland.



« PreviousNext »