Edvin | Wilsoncycling

Edvin | Wilsoncycling

Race 'til death or die behind

Hardrocx
Swix
Craft

Billingeracet

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, May 13, 2017 19:27:54
Billingeracet är en tävling jag länge har varit sugen på att köra och idag fick jag möjligheten att göra det med. Nu i efterhand känns det dumt att man inte körde Skandis på riktig cykel istället, men om någon dag, när såren läkt ihop, kanske jag värderar erfarenheterna från dagen lite högre.
Banan började på bästa tänkbara sätt, med asfalt och lite uppför. Dock brantade det till ganska rejält ganska snart efter att vi hade lämnat den fina asfaltsbeläggningen bakom oss. En del i täten hetsade på mot bergspriset, det gick fort, lite för fort. Jag ville lägga upp loppet bra, få ett bra resultat. Pallen är i nuläge omöjlig, men topp 5? Går det för en avdankad landsvägscyklist? Över krönet in på Billingens konstsnöbana, där man förr om åren många gånger fyllt lungorna med kalluft på skidtävlingarna, släppte jag tätgruppen på sex man.
Tanken var att hålla mig under syratröskeln. Detta eftersom jag antog att jag ändå skulle få släppa på första tekniska stigen. Därför tänkte jag att jag kanske kunde köra fortare blannd stöket om pulsen var lite mer kontrollerad. Jag tycker det gick ganska bra med mina mått mätt på stigarna ner mot banvallen. Visst hade jag tappat men nu väntade ett parti som gjort för mig. Positivt var faktiskt att Sebastian Olsson och Fredrik Berg hade kört ikapp mig utför vilket resulterade i att vi blev en stark trio med sikte framåt. Ganska snart passerade vi Mattias Wengelin som av någon anledning inte var sig själv idag, eller hade råkat ut för något tekniskt. Nu var det fem framför och två av dem inom synhåll! När vi vek av banvallen gick det gnetigt uppför och min jaktlust var stor. Trots att det var stig, ja tamefan riktig stig med lite stenar och rötter, så lämnade jag mina två kompanjoner bakom mig och anslöt till Axel Lindh och Johan Norén. Nu körde jag helt plötsligt om fjärdeplatsen vilket kändes inspirerande. Efter en stunds grusväg vek vi in på nästa stig och jag lät de två andra köra före. Det var förbaskat roligt inne på de fina stigarna och jag försökte tänka på det snarare än att luckan framåt växte. Väl ute på grusväg igen fick jag sekundering, knappa halvminuten upp. En rejäl backe gjorde att de åter var inom räckhåll och inte långt senare var jag ikapp. Tekniskt lättåkt terräng följde och snart var vi åter på konstsnöspåret. Halva distansen avverkad, Diana langar flaska, jag fepplar något ofantligt och med en hand på styret kör jag visst i ett lite för lerigt hål jag inte borde. En kullerbytta (med ganska mycket avdrag för stilen) och letande efter just vattenflaskan gör att mina följeslagare försvinner iväg. Förbaskat klantigt, onödigt och irriterande. Efter en stunds harvande i ingemansland kommer de två som även förra gången vi körde utför billingen ikapp mig. Jag är bevisligen ganska usel utför. Men benen känns ganska bra, jag trycker på för jag vill ifatt igen. I hetsen om att köra ikapp på platt grusväg kör jag på tok för fort i en sväng, får framhjulssläpp och vips ligger man där och sprattlar på marken igen. Krasch två var estetiskt sett betydligt snyggare och ska man nu krascha kan man väl göra det ordentligt. Nu var läget inte alls lika motiverande. Nu låg jag ensam som nummer åtta och önskade bara att hålla den placeringen. Men det skulle visa sig att botten var långt från nådd. Jag kraschar snart igen i sanden i en snäv sväng och styret vrider sig snett. Efter lite grejande med hojen är jag åter på väg men ser att nästa grupp bakom är på väg ikapp och jag känner mig stressad. Vid nästa lättåkta parti ger jag full gas för att om möjligt distansera dem i för nästa stigsektion. Just då bjöd banan på två gupp i rad som jag upptäcker för sent. Min höga hastighet och ouppmärksamhet ger mig dagens bästa flygtur. Den här kraschen sänker mig totalt. Jag släpar mig och cykeln av banan. Tackar allt kalcium i yoghurten för att inte ryggen gick av. Det gör jävligt ont och helt okontrollerat börjar jag hyperventilera. Jag stirrar bara rakt in i skogen medan cyklist efter cyklist passerar. Andningen återhämtar sig, jag konstaterar att hjälmen inte längre kommer tillföra något och jag kliver mödosamt upp på cykeln. Det gör såklart ont, både i kroppen och i själen. Jag kan endast skylla på mig själv och det är tungt att erkänna att man burit sig dumt åt. Glädjande nog kommer sista backen upp mot mål. Det är jämnt underlag och ryggen kan få andas ut.Banan var rolig och jag hoppas få kunna komma tillbaka och göra bättre ifrån mig. Nu ska jag läka ihop, lära mig av mina misstag och komma starkare till nästa gång.
Hoppas du hade rolig läsning.
Hälsningar kungen, kraschkungen =)