__________________________________

__________________________________

Rattaralli

CykelPosted by Edvin Wilson Wed, June 07, 2017 22:29:08
När de viktiga tävlingarna är över och ögonen öppnas på söndagsmorgonen på ett hotell i Tartu, då vet man att det är allvar. Allvaret är dock som störst hos Estlands alla motionärer som har årets evenemang framför sig. Rattaralli är Estlands Vätternrunda, eller kanske mer som Cykelvasan, eftersom det faktiskt är en tävling. Loppet är 135km på mestadels platta vägar mellan Tartu och skidmetropolen Otepää. Tävlingen har två klasser, en dam och en herrklass och det är inte konstigare än att först i mål vinner.
Starten är ett helvete. Trött som man är rullar man ut till start några minuter innan startskottet ska skjutas av. Det innebär att man hamnar sist i fållan med elit och elitmotionärer. Loppet startar vid målet från UCI tävlingarna, förbi donken och sen rakt ut på Rigavägen som är en omoraliskt jobbig slakmota en söndagmorgon i slutet på maj. Nåväl, så fort man kommit upp för backen och cyklat ur stan så börjar tävlingen på riktigt. Ifjol blev loppet inte gammalt innan kantvinden gjorde strössel av elitmotionärerna. I år var det rak motvind ut till Otepää och därför kunde man köra hur hårt som helst till ingen nytta. Och har man cyklat många år så förstår man att man gör bäst i att hellre titta på storkarna än att ta en förning i motvinden. Därför blev de första milen just en helt vanlig söndagstur och så länge farten var hög nog för att vi skulle hinna med båten hem lät jag det hela förbli just en söndagstur. Efter ett par mil började det regna. Jag satt på Mihkel Raims hjul och tänkte revanschera mig från ifjol och bevaka honom lite extra. En grupp gick, han stötte sig med men trots att jag satt på hans hjul, visste att det här blir farligt, så orkade jag inte resa mig ur sadeln och gå med. Helt enkelt för trött och för loj för att ens försöka. Luckan växte och tankarna på att missa färjan och att det här var ju dumt infann sig. Jag började gå runt för att försöka sy ihop luckan men kände att jag var ju fortfarande ute på söndagsåkning. Då från ingen stans dök dem upp, paret på tandem! Med en enorm skiva på vevpartiet till den bakre av dem två gick dem upp i spets på klungan i en svag nedförsbacke och likt ett ånglok tuffade dem problemfritt ikapp utbrytargruppen med hela klungan på hjul. Vad i helvete hände där? Nog fan är det ett motionslopp, men tandem? Och hur i hela världen ska man komma loss på en platt bana så länge dem är med? Frågorna var många, attackerna minst lika många och antalet cyklister kvar i klungan in till vätskekontrollen i Otepää var ännu fler. Efter en kik på hopptornet och skidstadion rullade klungan vidare ut i den estniska skogsbygden. Snart hade halva loppet gått och jag hade inte varit i spets eller attackerat en enda gång. Men så likt en uppenbarelse fick jag en känsla av att nu ska det ske. Jag tog fart utför, rundade några cyklister i grussträngen och sittandes gjorde jag mit för dagen första framträdande. I samma stund gjorde en litau detsamma på vänstersidan och vi fick en synkad stöt. Nu hade jag fått upp ordentlig fart på cykeln och såg ingen anledning till att sakta ner. Det blev till att köra sitt fulaste med plattan i mattan för hur dålig man än känner sig så känner man inte det när man får hål till fältet. Vi blev åtta man och för första gången i tävlingen fick en grupp en lucka på över 30 sekunder. Ahlstrand hade också gnetat sig med och då vi var två och med fältets bästa spurtare fanns det bara en sak att göra, nämligen att se till att gruppen höll undan för klungan. Ingen lätt uppgift men då alla bra ester missat så kändes det väldigt kul att ge dem en ordentlig utmaning.
Alla i vår grupp gick såklart inte runt men jag hade hamnat i matarmode så jag var inte rädd för att dra långt och ofta. Jag förstod att klungan aldrig helt skulle slå av men då det var medvind hem och mestadels platt så visste jag att jag kunde köra fort. Vi stretade mot bra, sista milen började de ta in men inte tillräckligt. Om jag bara körde på så skulle Jonas förmodligen vinna den här spurten med ena foten i flaskstället och då man kör som lag så får man ändå se till hur laget har störst chans att vinna. Med några få kilometer till mål kör man vänster in i en rondell och sen är det bara raka spåret in till mål. Jag hade tagit en lång förning och växlade, fyra man inklusive Jonas passerade mig. De andra tre spelade trötta och det var dumt gjort för de där femton metrarna de gav de fyra i täten orkade de aldrig köra ikapp. Dock var det bra för oss. Alltid lättare att vinna en spurt mot tre än mot sju så det kändes ganska säkert när Jonas och de tre andra fick den lilla luckan. Jag satte mig såklart på hjul och spurtade enkelt in på en femteplats i år igen. Gött med ett flak öl var första tanken innan jag hann fram till Jonas och fick bekräftat att han vann. Blågul succé på Esternas nationalmotionslopp smakade fint.
Efter målgång blev det som vanligt stressigt värre att få in allt i bussen, få med sig öl, cyklar och medaljer men vi hann till hamnen i Tallinn och kunde fira framgångarna med en buffé på båten. Jag åt skagentoast till förbannelse och kände mig nöjd med livet men att det samtidigt skulle bli skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!

För er som undrar vad är Rattaralli? Klicka på länken och titta vet jag!
https://www.youtube.com/watch?v=kdoQrVWh1KY