Edvin | Wilsoncycling

Edvin | Wilsoncycling

Race 'til death or die behind

Hardrocx
Swix
Craft
Etto

Swisseye

Vätternrundan

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, June 18, 2017 13:16:30
Klockan 07:01 igår lämnade Mattias, Andreas, Albin och jag Borås för att bege oss till alla landsvägsmotionärers Mecka, det vill säga Motala. I god tid anlände vi till Team Mustaschs mötesplats vid Bianchis utställning. Vi hämtade ut våra startnummer och fick de sista unika accessoarerna till mustaschuniformen. För dem som ville hade Abloc styrt ihop möjligheten att med en barberares hjälp trimma sin mustasch. Min mustasch var tolv dagar och således inget att göra något åt. Och i ärlighetens namn hade det förmodligen inte hjälpt om den var 120 dagar heller. Henrik Åbom däremot var först med att sätta sig i stolen, bli omsvept av den plastiga poncho som skyddar mot nedfallande hårstrån, och om möjligt bli lite stiligare.
Henrik och alla andra blev ju väldigt fina. Men någonstans var det lite motbjudande att se en vacker kvinna pilla med sina manikyrerade naglar i håret rakt under näsborrarna. Nog om det, det var ju cykla vi skulle göra.
Klockan tolv rullade vi ut ur ett soligt Motala och enligt planen var det vi som normalt sett cyklar lite mer som skulle dra de första 20 milen för att så många som möjligt skulle orka med att vara samlade in i mål. Vi hade sida motvind ner till Jönköping men det rullade på fint och visst var man lite butter över att vi skulle köra på 7h15min och inte på någon rekordtid då det kändes som om det fanns lite potential i gruppen.
Efter Bankeryd tog vi ett stop på vad som skulle vara två minuter men kändes som en. Två fulla vitargoflaskor i ställen, en bar och två gel slank ner i fickorna, några deciliter urin tömdes och en halv cola kompenserade direkt. Vi var åter på väg, upp utmed Vätterns västra sida med en förhoppning om lite sida medvind. Men vindhelvetet gjorde en fuling denna dag. Den vred sig från sydväst till nordväst vilket innebar att vi endast hade medvind de sista milen från det att vi hade passerat den nordligaste punkten. Därför blev de långa rakorna på västra sidan aldrig någon riktig fartupplevelse utan mest ett fortsatt gnetande. Jag vet mycket väl om att jag tog några omoraliska förningar i förhoppning om att trissa upp tempot men det resulterade inte i något driv i gruppen.
Här för jag gruppen genom Hjo. Fotot är taget utav Johan Linhart.

Lite törstig och uttråkad nådde vi vår andra depå i Karlsborg. Flaskorna byttes ut och mer energi pressades ner bland gamla gelförpackningar i fickorna. Som en skänk från ovan var just min colaburk vid den här depån direkt tagen ur en kyl. Då man var väldigt varm eftersom fötterna var instoppade i täta aeroöverdrag och huvudet i en täckt aerohjälm ansåg jag att en kall cola gjorde bättre som kylpåse mellan skuldrorna än som energiintag och därför fick den bli liggandes innanför tröjan. Ett försök till att lätta på det obefintliga trycket gjordes. Dock utan resultat och vi stressade åter iväg, nu mot mål. Idag var det inga problem att cykla, det kändes bra nästan hela dagen. Dock fanns en liten rädsla att det skulle te sig som det gjorde senast jag körde Vättern. Då stod jag aldrig över en förning, gruppen blev mindre och mindre och man fick dra mer och mer. Då med 15km kvar så tog sockret slut och jag fick gå direkt ifrån att vara motor i gruppen till att släppa och ensam rulla mot mål på en tid som då blev 6:46. Nu hade vi kört lite långsammare, fler personer gick runt och två gelförpackningar låg fortsatt fulla i fickan. Det kändes som man var på säkra sidan men just då kom Mattias Carlsson som en blixt från klarblå himmel och sprängde sig in mellan mig och Mattias Brolin. Inte helt slumpmässigt kanske. Det ska sägas att det är en enorm skillnad på hjälpen man får att ligga bakom Brolin jämfört med Carlsson. Istället för vila hade jag nu närmre tröskelwatt hela vägen upp mot förning. Det slet. Jag började bli trött och fick offra ett par gels. Men samtidigt förstod jag på mina beräkningar att vi skulle fixa sub 7 med god marginal. Det var inte så långt kvar och de där burkarna med Norrlandsguld som väntade deltagarna vid målgång började hägra även för mig. Jag såg ljuset i tunneln och efter någon backe hade gruppens positionering omstrukturerats och helt plötsligt hade jag fått rullen till Henrik Åbom. Svagt utför in mot Motala och livet var på topp. Solen hade visat sig hela dagen, inga incidenter hade inträffat mer än att jag råkade köra på Svenssons vita sko en gång. Nu var vi i mål! Tiden landade på 6:52 och för det behövde jag producera en snittwatt på 282w. Efter målgång fick man såklart inte glömma sin motionsloppsmedalj innan man styrde kosan mot sin 33cl alkoholfria öl. Sen var det snack och käk innan vi packade ihop och drog hem till Borås igen.
Summa summarum är Vätternrundan en tråkig runda. Sällskapet och vädret är A och O. Jag sa ju efter förra gången att aldrig igen. Det sket sig. Nu har jag gått och blivit motionär så jag antar att det inte var min sista Vätternrunda. Kanske ska hyra ut mig som draghjälp åt någon subgrupp?, eller åka med klubben. Time will tell!