__________________________________

__________________________________

Ränneslättsturen

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, July 02, 2017 20:45:12
På plats i Eksjö idag på morgonen försökte jag lite försiktigt att seeda upp mig till första startgrupp. Det känns som att man borde stå där, även om man kanske inte kör så fort just där arrangörerna inte har planat ut ojämnheterna i banan. Dock fick jag ett bestämt nej från arrangören. Först blev jag sur. Sen tänkte jag att ja regler är väl regler och dem är till för för att följas. Men ingen regel utan undantag heter det väl? Först hade jag ställt mig längst bak i fålla två. Det kändes dock fel att stå där. Förvisso känns det fel att stå i en startfålla där folk lägger ner sina cyklar på marken. Ganska märkligt egentligen. Är det ett kantvindsrace så kanske man ställer upp lite tidigare, men det skulle aldrig falla någon in att lägga ner sin cykel på marken för att sedan gå därifrån och göra något annat en stund för att sedan återkomma och hävda att man var där först. MTBsporten är lite underlig ibland, men ganska så skojsig ändå.
När jag stod längst bak i fålla två några minuter innan start så sträcker jag ut min normallånga kropp, kikar över fältet med cyklister strax under medellängd, och skådar en bekant nacke som gemensamt med min sitter på en kropp som håller normallängd. Fredrik Ludvigsson! Hur fan fick du seedat upp dig till första grupp? I ren nyfikenhet överger jag min cykel, springer fram och frågar. Det visade sig att han, och ytterligare några andra bekanta ansikten helt enkelt resonerade just sådär att "ingen regel utan undantag". När sedan flera av de berättigade till fålla ett ber mig hämta min cykel och ställa mig där också, ja då kunde inte jag heller hålla på reglerna utan förflyttade mig till bakdelen av fålla ett.Starten går och när vi kommer av asfalten ut mot Ränneslätts militärområde har jag kommit upp i täten och börjar genast vara med att tävla. Det blåser ganska bra och farten är hög vilket gör att man egentligen vill lägga sig på rulle. Men jag åkte ju inte till Ränneslätt för att vila så jag fortsätter att vara aktiv. Det resulterar i att jag efter en dryg mil hamnar solo i täten. Det är inspirerande och lite avslappnande för mig när jag har fri sikt i täten och samtidigt vet att ingen sitter på mitt hjul och åker med. Men så kommer första lite mer stökiga partiet och jag tänker att om någon ser mig nu så skulle de kunnat tagit mig för en bakfull älgkalv, för så osmidigt går det. Ut på nästa skitväg beståendes av rullgrus kan jag konstatera att Emil Lindgren som anför bakom förmodligen har kört samma sträcka enbart på bakhjulet eftersom de inte är ifatt ännu. Jag fortsätter att trycka på och när jag en stund senare blir ifattkörd kan jag konstatera att det faktiskt inte är så många som är med i gruppen. Vi närmar oss Ränneslätt, första spurtpriset och depå ett som åtta man. Dessvärre lämnar vi depån som sju och det beror på att när Emil Lindgren och Gustav Höög gör upp om spurtpriset så kör Höög ner i en grop och tappar kontrollen över cykeln och faller illa till marken. Jag set hur han glider runt på gräset och jag tänker att där gick det nog minst ett nyckelben. Förbannat tråkigt och inte alls vad Gustav, som är på väg tillbaka efter knäproblem, behöver. När jag möter honom efter målgång blir jag lättad över att se honom hel på benen. Det verkar som om en hjärnskakning blev resultatet och utifrån min åskådning av kraschen ska vi vara glada för att det inte blev värre. Krya på dig Gustav!
Micke Olsson har punkterat men vi hör speakern säga att han är på väg upp. Allebikearna slår av på takten men jag går upp och håller fart men mest för att jag vill sitta högt in på nästa stig. Dennis Wahlqvist smiter om när vi äntrar nästa stig och jag tänker att om han vill att Micke ska komma ikapp hade det varit klokt att låta mig köra först. Jag följer med ett tag inne bland stigarna men när det blir lite för mycket rötter och sten så tänker jag att jag ska inte fördärva mig som sist. Jag kommer förr eller senare få släppa så lika bra att försöka åka lite förnuftigt och slippa sårtvätt, kompresser och allt vad det innebär. Lindgren passerar även han och ja, han flyter ju lite smidigare fram på stigar än elefanten han har på hjul. Jag släpper även honom. Stigsektionerna är nu ganska långa och det tär på min rygg. Uppför går bra för då slår det inte så mycket som det gör utför. Utför vill man ju helst återhämta sig men då måste man parera alla stötar underifrån och jag känner att nu får det fan komma en grusväg snart annars skakar jag nog sönder. Jag blir passerad av fler åkare och bestämmer att ge fan i att ens försöka gå med. Åk stig i lagom fart idag så får vi se vart det räcker. Jag hamnar med träningskamrat Brolin in mot Ränneslätt för andra gången och jag känner mig trots allt ganska bra. Benen svarar men jag är för dålig på stigarna.
Brolle gör som jag gjorde på Billingen. En riktig juniorvurpa i samband med lagning och jag blir ensam in på de roliga stigarna bland skyttegravarna på militärområdet. Det dröjer dock inte länge förrän jag blir omkörd av Flockhart som dansar iväg bland alla kringelikrokar som den här sektionen bjuder på. När jag körde här med Diana ifjol var jag helt lyrisk. Så jäkla kul hade jag då. Nu var det ett helvete för ryggen började protestera och allt snirklande började kännas ofantligt onödigt då det var start och stopp om vartannat. Två killar till passerar och strax därefter kommer Brolle tillbaka. Han kör om mig och jag tänker att jag skiter i det här nu, nu ska jag ha en gel och tid till att sträcka på ryggen. Då kommer ett asfaltsparti och jag kör ikapp Brolin som i sin tur fläskar på så pass att vi ansluter till de två framför och bli en kvartett som kör om placering 9-12. Vi åker in på en provisorisk stig som går över en åker. Det är det värsta underlaget av alla. Det ser snällt ut men är som en oregelbunden tvättbräda, omöjlig att ha något flyt på. Cykeln studsar både fram och bak och man kan inte bestämma sig för hur fasiken man ska köra. Om man sitter ner så riskerar man att krossa det heligaste och om man står upp så fäster inte bakhjulet i marken. Efter åkern följer det bästa partiet på banan med lite asfalt och ordentligt packad grusväg. Benen signalerar grönt ljus för fartökning men ryggen vinner omröstningen och jag får ta det tråkiga beslutet att sätta mig längst bak i gruppen. Än är det några mil in till mål och jag känner att jag helt enkelt måste hålla intensiteten nere för att ryggen ska orka stå emot påfrestningarna som utförsåkningen på stigarna utsätter mig för. Jag hjälper inte till någonting utan fokuserar enbart på att åka säkert sista biten in till mål. När vi har dryga kilometern kvar så släpper jag de tre andra då det känns ofantligt omoraliskt att ens överväga att spurta när man bara åkt med på slutet. Jag rullar imål som tolfte man men elva i Helit då en kille före körde H30.
En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk. När det kommer till mtb har jag två riktigt klena länkar. Den ena är tekniken och den andra är ryggen. Även om jag känner mig stark i benen så visar resultatlistan att på stigiga race så är det här min kapacitet befinner sig för tillfället. Jag kör inte om någon topplacering men jag har åtminstone inte något dåligt samvete för att jag fuskade in mig i startgrupp ett.
Tack för att du läste! På återseende!