Edvin | Wilsoncycling

Edvin | Wilsoncycling

Race 'til death or die behind

Hardrocx
Swix
Craft
Etto

Swisseye

Swix Uddevalla MTB

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, July 15, 2017 23:35:58
Idag ställde sponsorn till med långlopp i och runt om Uddevalla. Start och mål på Glimminge Motorstadion en bit utanför stan. Loppet ingår inte i långloppscupen utan har en uttalad motionsloppsprofil. Inga tävlingsklasser finns men utefter åktid görs såklart en resultatlista. Därav blir det ju åka av ändå.
Swix hade sänt ner sitt proffslag så trots att Serneke Allebike inte fanns representerade var det hög nivå. I och med detta hade jag helt plötsligt fem lagkamrater vilket faktiskt kändes ganska skönt.
Starten gick i en crosstart så när metallgrinden fälldes ner var det bara att trampa iväg in mot första sväng, ta fart, och forcera första guppet innan man lika fort svängde av crossbanan och lämnade motorstadion i ett dammoln bakom sig.
Killarna med samma cykelmärke satte fart direkt då banan raskt inbjöd till att ge gas. Det var inte tävlat många kilometer innan vi var en tätgrupp på åtta man som gick på skift på de inledande sprängstensvägarna. Stigarna var inte värre än att jag slet mig med men bitvis var det stenigt i den Bohuska terrängen och man höll nästan på att skita ner sig av rädsla för genomslagspunktering. Vips vek den norska mästaren åt sidan med just en punktering. När man inte ligger först på stigarna är det bara att försöka köra i spåret till framförvarande och hoppas på det bästa.
Snabba, smala och kurviga stigar blandades med ganska jobbiga backar. Så jobbiga att vi efter några mil endast var fem man i täten. Det var jag, Davis Kangas och tre av norrmännen från Swix. Vi fyra började attackera och hemmasonen Kangas fick ett rent helvete. Han var stark och körde riktigt bra och jag kunde inte annat än att tycka synd om honom.Men sån är cykelsporten och inte helt oväntat satt det en stund senare två killar i rött i täten med en lucka ner till en stackars Uddevallacyklist med ytterligare två rödklädda på hjul. Luckan växte såklart och för min del fick jag rikta in mig på att försöka köra om tredjeplatsen.
Som vanligt säger ryggen efter allt för många kilometers studsande att det är lite för dåligt underlag för vad den är tränad för. Då måste jag köra lite mer försiktigt för att inte riskera något dumt. I och med att swecups nästa deltävling är nästa helg, hade jag ingen lust att göra en Billingen i repris. Därför sladdade jag lite på stigarna men körde ikapp så fort det blev väg. När vi entrade Enervit hill challange blev det brant. Jag beslöt mig för att släppa de två i min grupp, hålla mig kontrollerat under syra och förhoppningsvis köra ikapp dem på asfaltspartierna jag visste väntade inne i Uddevalla. Jag ser de två framför mig längre fram på en lite slingrig cykelbana som tog oss ut från bostadsområdet ner mot Uddevalla. Det blir lite längre svängar och de försvinner bort bakom en krök. Jag försöker läsa vägen, få med mig fart utan att göra som Porte gjorde på Touren. Jag känner mig nöjd när jag tar en lyktstolpe på innern och jag höjer blicken för att se vart jag ska i nästa sväng. Alla hjulspår bär åt höger och dit åker jag med. I nästa korsning sitter inga skyltar. Fan i helvetes jävla skit! Det var den tredjeplatsen det. Jag vänder ekipaget och cyklar tillbaka för att komma på banan igen. Jag tappar uppskattningsvis tre fyra minuter och jag frågar en funktionär hur många som har passerat. Fyra man ligger före vilket innebär att ingen har tryckt sig in före mig.
När man känner sig uppgiven så försvinner lusten att ta i och det blev därför till att köra den sista dryga milen funderandes på allt jag inte hunnit fundera på under veckan. Men samtidigt som man kör förbi ett hejande MC-gäng på sista kontrollen undrar jag mest om Diana lyckats hålla sig på hjulen i alla nedförsbackar med lösgrus.
Jag håller femteplatsen över mållinjen och får ytterligare en motionsloppsmedalj till min nya samling. Muggarna med saft som står på ett bord efter målet blir snabbt färre. Trots superb langning av Mikael på Swix är mitt vätskebov i nivå med vad en kamel som just korsat Sahara har.
Jag återhämtar mig och beger mig istället till serveringstältet för en portion lasagne. På min telefon ser jag att Diana har passerat hill challenge och alltså är påväg in mot mål. Efter maten möter jag en lycklig tjej som idag gjorde sitt första fulldistans långlopp på egen hand. Hon kör imål på lite över tre och en halv timma, som 22a dam. Jag är stolt och kan släppa oron. Ingen krasch, banan fick toppbetyg och humöret är på topp om än energin är slut.
Vi lämnar glada Uddevalla och tänker att det här var nog inte sista gången. Men nu får det bli lite mer tid på landsvägscykeln igen.
Gonatt!