__________________________________

__________________________________

Ringenloppet

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, July 23, 2017 21:44:16
Igår kördes swecup Ringenloppet utanför Malmö, men det var också Dianas födelsedag så bloggen blev såklart nedprioriterad.
Sedan kortdistans SM här i Borås har jag sett fram mot Ringenloppet då det är en härlig tävling som passar mig bra. Möjligheten att dryga ut cupledningen såg jag som ganska rimlig, men det var fram till i onsdags. Jag gillar inte att skylla på saker och ting till varför det inte gick som jag hade hoppats under gårdagen. Men att påstå att feber inte skulle påverka mig negativt är ju heller inte sant. Så med feber, muskel- och huvudvärk de senaste dagarna förstod jag mycket väl vad som väntade mig när Diana körde ner mig till Hököpinge Kyrkby igår.
Jag mötte upp Team Västergötland på en nyslagen åker för genomgång. På samma åker fick jag år 2003 ett badlakan med chipsreklam som pris för min första seger i Ringenloppet. Nu såhär fjorton år och för många chipspåsar senare så är mitt BMI betydligt högre och de övriga konkurenterna har också tagit del av pubertens underverk vilket gör att man inte längre kan attackera i första kurvan och sen köra solo resten av tävlingen. När man dessutom ifrågasätter om man är i tävlingdugligt skick, ja då krävs ganska mycket för en seger faktiskt.
Då det inte var det första cykellopp med vind som största utslagsgivande faktor som jag kört, kände jag mig ändå lugn inför uppgiften. Dock tog det inte mer än två mil innan fem man från danska Riwal hade parkerat alla utom cirka tjugo man inkluderat dem själva. Som vanlingt känns det inte som det går fort nog för att det ska spricka av, men det är ju för att man i det skedet sitter rätt.
Efter lite analyserande fann jag egentligen bara två man att oroa mig för. Isac Lundgren och Casper Pedersen som bägge var hot i cupen. Ju längre vi körde bekräftade kroppen mer och mer att den inte skulle kunna producera vad som krävs för seger om det inte skulle te sig som, för att citera Lännart Gustavsson, att hälften punkar och resten dör. Det kändes dock väldigt osannolikt och var knappast ett scenario att spela på.
Efter drygt fem varv skickade magen upp en halv sockerärta från fredagens lunch. När jag spottade ut den i diket hann jag beskåda att förutom att den hade bleknat avsevärt så var den inte mycket förändrad från sitt utseende då jag åt upp den. Jag förstår vad Diana menar när hon råder mig om att kanske tugga maten lite mera.
Jag tror att den bleka sockerärtan gav en bra återspegling på hur jag kände mig inombords men jag försökte att inte fokusera på vad jag åt igår utan istället på att äta och dricka nu för att så länge som möjligt stå emot den kommande krampen.I takt med att jag blev mer kraftlös började jag även att stå över mer. Det tar emot väldigt mycket då jag egentligen verkligen inte vill något annat än att gå fram och skicka på. Gårdagens agerande från min sida skäms jag för men jag var helt enkelt inte kapabel till mer, för vid varje fartökning i kantvinden av danskarna så kändes det som mitt hjärta hade samma frekvens som vingarna till en kolibri. Jag flåsade mer än normalt och kände mig ofta lite yr. Just yrseln och febern tror jag var orsaken till att jag vid ett par tillfällen hade oerhört långsam reaktionsförmåga och jag ber om ursäkt för eventuella dåliga manövreringar under gårdagen.
Jag försökte gå runt när jag orkade för ju längre tid det gick innan finalen startade desto bättre. När attackerna väl drog igång följde jag Lundgren och Pedersen. Inte oväntat var de två av de starkare vilket gjorde det extra jobbigt och när man sitter med ledartröjan får man ju självklart ta mycket ansvar. Det slet på en redan sliten kropp men konstigt nog var några ännu mer slitna eller så var de bara ouppmärksamma för vips var vi bara tolv kvar i täten.
Självklart var det offensiv körning hela tiden och med knappt tre mil kvar fick jag för mycket kramp och kunde inte längre följa attackerna. Jag flög regelrätt av och det kändes absurt. Fan det här kändes pinsamt men hur mycket jag än ville så fanns det inget mer att plocka ur kroppen. Det enda jag kunde göra var att försöka cykla fort utan ta i. Det låter ännu mer absurbt men jag tror de som har krampat på cykeltävlingar förstår vad jag menar. Jag kör så aerodynamiskt jag kan och återansluter till gruppen. Ett varv med många attacker följer men jag är selektiv och går endast med när Lungren och Pedersen kör. Tillslut måste jag chansa för jag fixar inte att täcka Pedersen en gång till, måtte någon annan göra det! Men nej, där går den avgörande kvartetten iväg och jag kan denna gång inte göra något åt det.
Vi är åtta man bakom men jag känner att jag kan inte vara drivande i denna grupp. Återigen måste jag svika mina principer. Jag försöker bara gå runt och hålla gruppen lugn och på så vis undgå attacker. Men med en knapp mil in till mål visar det sig att det inte ens behövs en attack. En liten fartökning i gruppen, krampen är där och jag kan inte växla tempo. Det måhända låter kaxigt men det känns surrealistiskt att släppa från hjul i det här läget. Så här har jag aldrig känt min kropp men det spelar ingen roll för läget är som det är och jag är självklart inte bättre än det jag presterar. Jag hade absolut inget att sätta emot när de ökade farten. Istället skulle den sista knappa milen bli en kamp mot kramp och en jagande klunga.
Med cirka 150 meters marginal håller jag huvudfältet bakom mig och går imål som tolva. Jag mister ledningen i swecup till dansken Pedersen med tre poäng. Jag är självklart besviken, men kanske mest ledsen över att kroppen skulle svara såhär just denna helg. Oavsett var det en fruktansvärt hård dag för mig och de fjuttiga fyra poängen som samlades in fick jag gräva djupt för. Jag kommer förmodligen komma starkare till Svanesund, men om det räcker till cupvinst, det får tiden utvisa.

Till slut vill jag bara tacka er som på något vis uppmuntrar mig att skriva. Utan respons känns det onödigt, för min historia behöver jag ju inte berätta för mig själv.
Gonatt!