__________________________________

__________________________________

Kalmar Grand Prix UCI

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, August 13, 2017 13:25:07
Lördag morgon var den uppblåsta pizzamagen kanske inte som en spräckt ballong, men åtminstone så som en ballong är dagen efter ett Kalas, alltså betydligt mindre spänd. Gaserna hade förmodligen också sipprat ut och lämnat min mage för att fördela trycket jämt mellan in och utsidor i rummet. Jag var med andra ord redo för en ny frukost.
Starten var sen även idag. Vi hann även med en lite lätt lunch innan vi rullade iväg från Larmtorget och ut på en välarrangerad men skittråkkg tävlingsbana.
Ut ur första sväng kunde konstateras att kroppen var piggare idag, men framförallt hade cykeln fått sig ett ofantligt uppsving då Joker Icopal lånade ut ett tävlingsbakhjul till mig. Det fanns lite hopp om att det skulle gå bättre idag än igår.
Vinden var som vanligt nu för tiden, bestämt hård. Den öppna omgivningen och den ovanliga banan gjorde att det skulle bli en kantvindssplit och inte en attack som skapade dagens utbrytning. Nu undrar ni säkert vad det var för en konstig bana. Det sades att det var en del av triathlonbanan som används vid Kalmars Ironman. Därmed skulle Kalmarbona veta vart det var avstängt vilket i och för sig är en vettig tanke. Men att köra en UCI-tävling på en tempobana med triathlonvändpunkter, dvs fyra 90graders kurvor och så avkonat i mitten längs med hela resterande del av banan, det är inte direkt uppskattat av de som normalt sett använder hela vägen. Att möta utbrytargruppen på samma väg känns både knepigt och farligt. Farligt är dessutom vägkonor när det blåser kantvind. Det är en sak att köra av asfalten och ner i grussträngen när man är sist på vingen, men en helt annan sak att köra in i avkoningarna.
Nog om det, arrangören lär nog fundera på val av bana för framtiden. För om vi bortser ifrån just den, var det här verkligen ett bra arrangemang som cykelsverige behöver.
Ut på det andra varvet, som för övrigt mätte drygt femton kilometer precis som alla övriga varv, spricker det av och en stor utbytning seglar iväg. Efter lite iaktaganden av en avstannande klunga kunde jag konstatera följande: Alla bra lag är representerade där framme, Tre Berg har visserligen bara fått med Wetterhall och böghen Vallin sitter i klungan. Foto: Rickard Johansson, 24kalmar.se

Jag avvaktar ett varv för att se vad som kan tänkas ske och jag pratar lite med Jonas Ahlstrand som för övrigt tycker att Tre Berg sitter mest i skiten. Vi i Team Västergötland och hans eget Team Ormsalva sitter förvisso i en sämre sits, men har likt många andra klubblag endast en utfyllnadsroll att spela på arrangemang av den här kalibern.
Avståndet växer snabbt och gruppen i front får fyra minuter på klungan. Tre Berg sätter upp en riktigt stark yngling, lite lägre rankad på den inhemska Tre Bergsiska hierarkiskalan, för att se till att hålla utbrytarna på rimligt avstånd. Den åkstarke ynglingen är Erik Sandersson och jag fylls med empati. Då jag vet att han är en av få som kan få ont i benen när han tar i, beslutar jag mig för att hjälpa den unge mannen.
Jag tar mig upp till täten och skickar på några rejäla förningar under ett drygt varv. Vi plockar raskt in 40 sekunder på täten och jag anser att nu har jag fått bra träning för dagen, Team Västergötland tog lite ansvar och tiden tycktes förlöpa lite fortare.
Detta varv ingav hopp i klungan. Merparten av Tre Berg hade placerat sig där de skulle och även ett danskt lag kom underfund med att tävlingen trotts allt är lättare att vinna ifrån täten.
Tre Berg och Danskarna fick igång maskineriet och på ett begagligt sätt började klungan så sakta knapra in på avståndet.
Denna period i ett cykellopp kan vara rövtråkig. Det var den definitivt i Kalmar. Konstant kantvind resulterade i att klungan blev en enda linje där all möjlighet till socialt umgänge uteblev förutom under kurvorna.
Det var länge sedan jag pratade med Hoem, Breen och Aas Stien så jag satte mig helt enkelt med dem under loppet. Joker får per automatik alltid sitta i den främre delen av klungan då det helt enkelt är ett av Europas allra bästa contilag. Danska Riwal tyckte att de hörde hemma på rullen till Joker och försökte gång på gång trycka bort mig och då och då tror jag att jag lyckades urskilja en återkommande mening på dåligt artikulerad danska; "Hva i helvete er det der du icke begrip?"
Jag lät semesterhullen tala, tryckte tillbaka den tanige danskjäveln och tänkte för mig själv "undrar vad det är du inte begriper, det är ju mitt lag det här"
Inför varvning passerade vi alltid en rondell. Faktiskt samma som dagen före. Här var det motvind och alltid ett bra ställe att ge sig själv en bättre position för nästa vindutsatta triathlonraka. Därför kom folk bakifrån, stundtals med livet som insats, för att avancera. När man är gammal och känner att kroppen inte är helt hundra så låter man folk få passera och tar det säkra för det osäkra. En dansk från Riwal kom med hög fart och passerade mig och några andra på högerkanten där det likt alla tidigare varv hade smalnat av in mot rondellen.
Jag hann tänka att det där kommer inte gå så bra, sänkte farten, iaktog dansken köra in i stenen som avgränsade körbana och allé och beskådade hans luftfärd ut i gräset. På ett underligt sätt studsade hans cykel tillbaka in på tävlingsbanan och landar precis framför min lagkamrat Joakim Åleheim som tyvärr inte hinner väja för detta oberäkneliga spretande carbonfordon som för någon sekund sedan övergavs av son förare.
Det sänker såklart Åleheim men tyvärr kan och hinner jag inte göra mer än att titta på dansken och tänka "hva i helvete er det der du icke begrip?" innan jag fortsätter genom rondellen och ut på resterande del av tävlingen.
Jag beslutar mig för att lägga mig framför Joker och hålla Riwal på behörigt avstånd. I och med detta beslut känner jag att jag inte kan med att lägga mig så långt åt kanten att jag trycker ut mina vänner mot kanten. I varje kantvindsparti gör jag därför en ny vinge där jag ger plats åt mina blåklädda kompisar som så snällt lånade ut ett hjul på morgonen. Jag ger dem en fin resa och mig själv solid träning. För hur jag gärna än hade velat så var inte kroppen i slag för att förvänta sig att kunna svara när farten skulle skruvas upp på slutet.
Jag fortsätter därför köra hjälpryttare som i gamla dagar fram till krampen kommer och det blir omöjligt för mig att ensam köra en vinge lika fort som de där fram går på skift. Jag kliver av och ger fan i att köra sista varvet, det fick räcka.
Bakhjulet återlämnas till sin rätta ägare, jag bevittnar lite juniortakter när klungan går in i sista sväng inför spurten. Jag ser inte spurten men jag hör Vacchis stämma ur högtalarna. Böghen vann igen. Grattis Coloquick!
Vi säjer hejdå och packar in i bilen. Diana kör genom Småland när kväll övergår i natt och vi stannar till och köper varsin korv på Circle K i Växjö där jag tänker att den här helgen har åtminstone bidragit till att köra sig i form igen.