__________________________________

__________________________________

Cykelvasan

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, September 03, 2017 17:18:03
Bättre sent än aldrig sägs det. Har fått många frågor på vart det här inlägget blev av och i ärlighetens namn så hanns det tyvärr aldrig med att prioriteras in mellan fan och hans gamla moster. Men nu, en knapp månad efter att Vasaloppshysterin har lagt sig, så kommer alltså min berättelse ifrån Cykelvasan.
Kalmar var nystart efter dumheterna före mitt livs första semester och med feedbacken från kroppen förstod jag redan när jag köpte korven i Växjö på vägen hem att Vasan skulle komma att bli en hård historia. Men efter att ha bytt kedjor, vevlager och massa växelvajrar och höljen åt kunder i butiken, så tog jag min gamla V40, lastade in vad jag behövde och körde med sällskap av Eggbert hela vägen upp till Sälen. Eggbert var tyst.
Väl framme i Lindvallen utanför Sälen så bytte jag om, drog iväg på ett pass hela vägen bort till mångsbodarna där jag träffade en liten tjej som band snören i öronen på Showy, hennes gosedjurselefant som dagen till ära fyllde år. Jag grattade Showy och cyklade tillbaka till Lindvallen och kunde konstatera att organisationen jobbar aktivt mot sådana som mig genom att bygga bort de finaste partierna av banan, nämligen asfaltsbitarna.
Uppe i Lindvallen kunde jag åtminstone intala mig själv att materialet åtminstone inte var något fel på då cykeln var lättare och styvare än ifjol. Dock är det sekundärt när formen inte är på topp och därför var man lite ängslig inför vad som komma skulle. Jag försökte bota ängslan med grönt te. Sen kom norrmännen in i stugan och det var ju riktigt trevligt att få lite likasinnade att umgås med.
Nu var det dagen före Cykelvasan, säsongens andra mål. Norrmännen skulle köra cykelvasasprinten så jag drog iväg ensam på ett pass som bar till Smågan och tillbaka. Körde Reidars gamla race prep på ren rutin och med mitt supersmala styre med mina 90-tals barends som jag hade monterat efter frukost så kände jag mig lite snabbare. Cykeln var vasaloppstoppad och även om inte jag var det kanske det kunde gå på jämt ut?
Lördag morgon åt vi frukost, packade väskorna och rullade ner till starten i Sälen. Det fanns inget att oroa sig för då man till skillnad från ifjol, trots att man nu var avsevärt sämre, fick stå i det seedade ledet.
Starten gick, det trycktes på lite halvhårt redan inledningsvis vilket inte var någon moralhöjare för min del men jag försökte fokusera på uppgiften och såg till att ligga bland de allra första i klungan när vi svängde igenom Smågan och ut på skogsvägen som skulle ta oss mot Mångsbodarna. Här börjar man märka vilka som har ambitioner och inte vill låta slumpen spela för stor roll. Duktiga cyklister turas om att gå på skift i de främre delarna av klungan. Inte för att köra fort, men för att hålla sin position helt enkelt.
Hittills gick allt bra även om inte kroppen gav den där ivriga önskan om att få köra på lite till som man har när man är i form. En bit innan Mångsbodarna lämnar man skogsvägen och äntrar Vasaloppets första egentillverkade sektion. I täten går det så fort på den snirkliga vägen att det trots allt bara finns plats åt en i bredd så klungan blir ett enda led. Så här långt var allt i sin ordning. Foto från Happyride.se

Jag visste självklart om att här är det bra att ligga långt upp så därför placerade jag mig som tredje man in på sektionen. Men när formen inte är där så blir man lite defensiv. Man orkar inte ställa sig upp i varje krök och ligga tätt på framförvarande cyklist. Man tänker inte riktigt på varför men har man en sådan cyklist som jag var under loppet framför sig, så väljer man att försöka smita om den där muppen som verkar trött och släpper luckor. Det var nämligen en hel del cyklister som körde om mig därinne på den grävda vägen och vid varje omkörning mister jag lite fart, linje och sikt. Allt i loppet börjar kännas som en självförvållande negativ spiral. Jag antar att jag osar osäkerhet men försöker köra upp mig lite igen och sitter ok med ut från Mångsbodarna när det börjar gå undan utför mot Risberg.
Förra året var jag den som satte plattan i mattan och hade kul när man skapade luckor i fältet utför. I år var jag inte något sådant energiknippe som kunde med att lägga mig först bara för att cykla fort utför. Jag behövde sitta på hjul.
Strax före Risberg kör vi ikapp utbrytarna och här uppstår en lite dum sekvens i mitt lopp. Jag känner mig enormt osäker när jag ska runda cyklister utanför den uppkörda delen, på löst underlag, med mitt smala styre. I sådan här lägen är det ingen fördel med styrbredden jag annars föredrar. Det blir ett hål fram till Gustav Larsson och jag får faktiskt slita rätt hårt med att täppa luckan fram till de övriga in mot kontrollen i Risberg.
Vi svänger runt och ut mot en lite hårdare sektion med lite sämre underlag och en hel del kupering. Jag har redan fått gå en liten stund på rött och när vi tar oss ann backarna har jag även lyckats att placera mig förbaskat dåligt. Det går fort i täten och jag har inte formen till att kunna stå upp och forcera backarna utan måste sitta ner och hålla igen lite. Repet går ju såklart och man befinner sig i vad jag i efterhand har förstått måste varit en tredjegrupp då Allebikegruppen var i täten jagad av Weterhallklungan precis före oss.
Nu fick jag det svart på vitt. Det gick inte längre att ljuga för sig själv. Jag var helt enkelt inte bättre än såhär idag och det kändes förbannat oinspirerande att sladda med i den här gruppen långt ifrån alla segerchanser. Jag åker med, men får för dåligt tålamod och hjälper till med farthållningen efter Evertsberg. Sen kommer Lundbäcksbackarna och jag frågar mig själv varför ska jag sitta här och ta i för ingenting? Kroppen svarar inte som jag önskar och jag befinner mig definitivt inte där jag önskar att vara i tävlingen heller. Jag släpper den här gruppen med och börjar fundera på större existentiella frågor och mitt fokus på tävlingen kunde inte vara längre bort.
Det är tråkigt men blir lätt så här. Jag kan inte skylla på någon eller något. Jag är inte värdelös men absolut inte på den nivå jag önskar att vara för att tävla i ett sånt här arrangemang. Just nu är det bara att köra på fort som fan utför och ta det i lagom tempo uppför.
Jag förmodar att jag är den förste herrcyklist för dagen som kör sidospåren hos Preem och Volvo. Det tänkte jag att det kan man ju ändå kosta på sig för att få en lite roligare upplevelse av Vasaloppet 2017.
Efter Eldris kommer en grupp där hetsen är högre än vad jag upplevde den i täten. Här kommer ett gäng elitmotionärer som ser en topp trettioplacering ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Det är inte utan risk man befinner sig i den här klungan när den flyger förbi Mora Skidstadion. Jag bestämmer mig för att backa ner och köra säkert genom Moraparken och det blir istället en trevlig konversation med Isac Lundgren samtidigt som jag gör mina påhejande vänner från Tranemo lite besvikna när jag kommer så långt ifrån täten.
Efter mål så dricker jag saft som om jag aldrig smakat på det förut. Jag tar även en muffins och en liten förpackning mjölk. Sen byter jag lite ord med vänner och bekanta innan jag byter cykelkläder mot vanliga utan att duscha. Jag slänger in cykeln i kofferten, säger adjö till Micke på Swix och kör sedan utan att stanna en sekund hela vägen hem till Engelbrektsgatan i Borås. Varför stanna och rasta?, då kommer ju alla husvagnar och husbilar att hamna framför igen.
Det blev inte den Vasan jag hade hoppats, men det blev en hel del värdefulla erfarenheter. Jag känner mig besviken på mig själv och att jag inte kunde prestera ett toppresultat åt Swix, men sådan är idrotten. Det kommer fler Cykelvasor och även om mina ambitioner med idrotten inte längre är att bli worldtourcyklist så utesluter inte det att man inte kan hålla elitnivå i Sverige ett tag till och med rätt dag prestera en pallplats på det här racet.
Jag ber om ursäkt för tråkig läsning, men det blir ju så när det som ska beskrivas faktiskt var förbannat tråkigt.