__________________________________

__________________________________

Svanesunds 3 dagars

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, September 03, 2017 21:44:05
Sista deltävlingen i Swecup var totaltävlingen i Svanesunds 3 dagars. Efter Ringenloppet var jag placerad som nummer två bakom dansken Casper Pedersen som nu befann sig där han borde, nämligen på Tour de l'Avinir i Frankrike. Därmed var jag egentligen i ledning inför etapploppet med 32 poäng i totalen närmast följd av Pierre Moncorgé, Stockholms CK, fem poäng efter.
För att ens vinna Swecup var jag tvungen att ta åtminstone fyra poäng, och för det krävdes som sämst en tolfte plats, och såklart att Pierre inte tog mer än fyra poäng mer än mig.
Loppet inleddes med en prolog förra fredagen. Bara det irriterade mig. Att behöva ta ledigt från jobbet för att cykla en kilometer känns fruktansvärt onödigt. Men nu var det ett nödvändigt ont och därmed fanns ingen annan utväg än att nåla fast nummerlappen på tröjan och infinna sig till start.
Jag beskådade hur de flesta som startade tog i allt vad de förmådde från första tramptag. Säkert ingen dum idé om man tänkt att gå för vinst men en kilometer uppför är ändå långt nog för att benen ska bli stela som träpålar.
När det var dags för min start beordrade jag benen att trampa ganska hårt fram till första kurvan efter cirka hundra meter. Inte ens det klarade jag av. Kommunikationen mellan hjärna och muskulatur verkade inte riktigt vara på plats. Systemuppdatering kanske vore på sin plats?
Oavsett gick det mycket långsamt fram till första kurvan som jag för övrigt tog sittandes, med ett lugn likt det Ferdinand har under sin korkek. Därefter accelererade jag och sa till mig själv att bara stå upp och kör på. Lite senare började benen yttra något om att jag skulle sätta mig ner på sadeln men det var inget alternativ. Jag sa till mig själv att vad du än gör, sätt dig inte!, du har en böld i röven. Lättlurad som jag är så fortsatte jag att stå en stund till och vred upp farten över krönet (ja, backjäveln har faktiskt en liten bit nedför också innan den brantar till på slutet) tills dess jag hade glömt bort den icke existerande bölden och satte mig. Några avslapnande sekunder följde innan man drog igång spurten och tog sikte på Emil Gabrils som startat 15 sekunder före.
Jag hann såklart aldrig ifatt honom då jag hade startat allt för långsamt men jag kunde åtminstone säga att jag hade tagit in några sekunder på honom. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag vänt tillbaka ner till starten och hör att just Gabrils leder med fem sekunder. Va fan? Om han gör det, borde ju faktiskt jag göra det. Och om han inte leder, vem gör det då? Och hur gick det för mig egentligen?
Jag stannar kvar vid startområdet och varvar ner på rullen samtidigt som jag försöker lyssna mig till information. Det här med chiptidtagning verkar suspekt. Inget händer och jag tänker att jag var nog ändå inte topp tre så lika bra att packa ihop, ansluta sig till grabbarna i Team Västergötland och förbereda sig för resten av helgen.
Till slut kommer resultatlistan och jag hittar mig själv först på femtonde plats vilket inte var så bra, men ärligt talat ingen större fara heller då marginalerna var så små.
Dagen därpå är det dags för gp-lopp på en riktigt tråkig bana i Svanesund. Efter målpassage viker man 90 grader vänster upp på en cykelbana för varvets enda stigning. Sedan svänger man ut på en större gata som går svagt utför i en jättelång 180 och tar oss in på upploppet. Lägg därtill att det var motvind på backkrönet och en tävlingstid på 45minuter plus två varv så förstår man att det inte var så himla mycket att se fram emot för min del.
Det är oavsett förbaskat trist att enbart sitta med klungan och vara taktisk inför kvällens stundande tempolopp så jag försöker att vara lite aktiv trots allt. Det blir dock en klungspurt av det hela men jag sätter mig lite för långt fram, Hymers uppdrag tappar fart, och många kommer med hög hastighet i slipstreamen bakifrån. Likt igår kväll nonchalerar benen uppmaningen om att röra sig snabbare. Jag rullar in någonstans topp tio, inser att det tråkigaste med helgen är passerat och börjar lägga fokus på kvällen istället.
Vi i Team Västergötland vänder tillbaka till Nösunds Hälsocenter för lunch, vila och för min del modifiering av materialet. Jag tog nämligen med mina tempobågar till Orust och efter lite mat i magen så skruvar jag fast bågarna, sänker styret en spacer och tejpar fast padsen till armstöden på styret. Själva armstöden får ligga kvar i väskan.
Jag är inte i bra form men det känns ändå såpass ok att två mil tempo borde jag kunna köra fortare än fransmannen som jag dessutom observerat kör på samma villkor som mig, dvs med clip on bågar på sin linjecykel.
Jag värmer upp vid start och får min cykel godkänd och kontrollmätt innan jag rullar ut på mitt tempolopp 30 sekunder efter framför startande norrman. Ganska snart märker jag att jag åker fortare än norrmannen, speciellt uppför där min linjecykel med öppna hjul och clip on bågar inte är någon jättenackdel. En liten stund innan vändpunkt är jag ikapp honom. Det känns gött!, men samtidigt blir jag passerad av Uppsalas starke tempocyklist Staffan Arvidsson som helt naturligt blåser förbi avsevärt fortare än mig, och enormt mycket fortare än den stackars norrmannen.
Jag känner mig förnedrad, omkörd på tempo suger. Men jag har ändå ett mission och det är att köra in mig på på topp tolv i totalen samt att distansera fransosen såpass att han mer eller mindre blir ofarlig inför sista etappen. Därför kör jag på vad jag kan men jag kommer inte långt tillbaka från vändpunkt innan man blir lite smått irriterad. Jag möter Joakim Åleheim som kommer släpandes i en partempoformation med Pierre Moncorge. Det var då fan dålig stil att inte släppa när man blir omkörd tänker jag. Och den tanken irriterar mig hela vägen tillbaka till målet. Trots det håller jag fokus ganska bra, kör om ytterligare en cyklist men blir även omkörd igen. Dagens suverän, dansken Casper Fohlsach kom som en oljad blixt när jag redan kände mig trött, kränkt och uppgiven. Han försvann lika fort som han kom men jag gav inte upp utan trampade på vad jag förmådde in till mål.
Väl vid mål stannar jag för att se hur det går för min konkurrent i cupen. Det känns på något vis inte helt hundra när Åleheim spurtas om av Pierre på upploppet. Har han verkligen åkt med Jocke hela vägen från det att jag såg dem?
Jag pratar med Joakim som säger att han körde om Pierre efter drygt fem kilometer. Han tillägger att han inte har ögon i nacken men hör någon där bakom som växlar titt som tätt. Pierre har även kört om Jocke i uppförsbackarna och sedan såklart blivit omkörd av Joakim på nytt så fort det flackat ut.
Jag hör mig för med fler cyklister som uppger att även de har sett Åleheim komma dragandes med Pierre på hjul.
Mitt tempolopp var bra med tanke på förutsättningarna. Jag kör upp mig till min målsättning men jag får stryk utav Moncorgé som åkt oroväckande snabbt...
På kvällen är jag så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För första gången i vuxen ålder är jag så förbannad att jag känner för att fysiskt skada en person. Dräpa känns heller inte som ett omöjligt alternativ. Kasta sig på honom i startfållan på nästa etapp, hoppa på hans cykel och visa att man inte ska reta upp folk som tar enkelstart på allvar börjar dock luta mot det mest troliga.
I samma veva redogör Jesper Johansson att Västergötland har lämnat in en protest och att vi ska lugna ner oss, sova och se vad morgondagen har att erbjuda.
Söndagen bjöd, förutom på städning av hälsocentret, på ett telefonsamtal från kommissarien som ville utreda ärendet innan start. Jag och några mer cyklister hörs, SCF får sina pengar från mig men inget händer. Det informeras inte ens rakryggat att de inte har någon rygg att hålla rak i ärendet. Jag får helt enkelt dra slutsatsen att de varken har bra syn, uppmärksamhet, rationellt tänkande eller stake nog att ta tag i ärendet ordentligt. För ärligt talat, hur fan tappar man 30 sekunder på 5 kilometers åkning för att sedan helt plötsligt höja sig avsevärt och gå exakt jämt med den bättre cyklisten trots att man håller minst 25meters avstånd?
Det är åtminstone för mig en gåta jag inte har svaret på i nuläge.
Till kommissariernas försvar får vi väl säga att nej, loppet är inte filmat, ord står mot ord och de kommissarier som var stationerade utmed banan ser enbart korta sekvenser som tyvärr inte går att dra några enskilda slutsatser av, stora nog för att bestraffa en cyklist. Men jag räknar med att de åtminstone tog del av grundskolematematiken och kan addera ett plus ett plus ett och få fram talet tre.
Oavsett, jag kan för lite om hur det är att vara kommissarie och jag är förmodligen ute på vatten där man inte bottnar helt när jag kritiserar då jag inte känner till allt att ta hänsyn till för att en cyklist ska fällas för regelbrott. Men det hela gjorde mig inte mindre förbannad.
När starten för sista etappen gick sökte jag omedelbart upp Pierre Moncorgé, följde honom och irriterade mig ännu mer.
Under frukosten hade jag nämnt för mina lagkamrater att om de vill hjälpa mig och laget att vinna Swecup så skulle de plocka så mycket attacker som det bara gick. Håll tävlingen igång så länge det går. Låt ingen liten sketen morgongrupp gå iväg och göra tävlingen enkel.
Alla tog fasta på det här och jag måste säga att jag är otroligt stolt, glad och sjukt imponerad över den uppoffringen killarna gjorde. Erik som jag inte sett till en enda sekund under en Swecup tidigare i år vek ner sig totalt. Han plockade attack på attack i sex mil och trots att banan var relativt kuperad med svenska mått mätt så slet han sig med och gjorde ett superbra arbete innan krampen tog över.
De andra i laget gjorde lika dant. De hade en uppgift som de gick in för och jag blev alldeles rörd där i klungan där jag kunde sitta och beskåda deras tapperhet samtidigt som jag sparade energi under tiden som jag lät ilskan växa inombords.
Efter sjätte av åtta målpassager kom sista spurtpriset i tävlingen om swecups poängtävling. Pierre vann spurten och därmed poängtävlingen men samtidigt så förlorade han den riktiga swecup. För jag tyckte att det var ett passande tillfälle att trampa på gasen och jag gick iväg ensam och fick snabbt en ganska bra lucka. När jag kikade bak kunde jag se Pierre jaga men de tempobenen han hade haft kvällen före var som bortblåsta. Luckan växte och Pierre syntes inte längre till bakom.
Däremot hade en norrman kontrat och även han hade fått en lucka på klungan. Det passade mig perfekt och jag lät honom ansluta. Vi jobbade snabbt upp ett avstånd på runt 90 sekunder som vi sedan höll och drygade ut innan sista backen. Jag berättade för norrmannen hur det låg till och sa att han får segern om vi bara kör och håller undan. Det kanske räcker långt för honom i totalen och för mig spelar det ingen roll så länge snigelätaren aldrig kommer ikapp.
Vi höll undan med en dryg minut. Jag blev tvåa på etappen, fyra i totalen men framförallt slutsegrare i cupen.
Det var kul men kanske mer värt för dem som stöttat mig i år än för mig själv.
Jesper hade inte alls varit orolig för något annat utfall än det här. Han var så säker på att vi skulle ta hem Swecup att han efter prisutdelning drog fram en alkoholfri bubbelflaska som han hade gömt i sin bil hela helgen. Det blev skål i plastglas på en åker. Lyxigt värre!
Nu hade jag lugnat ner mig lite, tänkte att det inte var värt att sura mer över tempoincidenten. Pierre hade rent samvete då han hela tiden legat minst 25 meter bakom enligt egen utsago.
Kanske är det jag som börjar bli gammal och behöver gå till optikern? Skit samma. Nu ska det oavsett inte cyklas mer landsvägstävling det här året. Nu ska jag skita ner mig lite i skogen innan jag ska gå i ide.
God kväll!