__________________________________

__________________________________

Bockstensturen

CykelPosted by Edvin Wilson Tue, September 05, 2017 22:02:24
I lördags drog jag och Mattias Brolin ner till Varberg, hämtade våra nummerlappar, nervössket i hamnen och pumpade däcken. Brolin har en pump med digital display. Det var andra gången jag använde den. Jag kommer aldrig göra det igen. Luften blir på något vis hårdare i en digital pump och det är inte det man söker när man kör hardtail. Man lär sig av sina misstag, åtminstone andra gången.
Starten gick klockan elva. Vi lämnade Varbergs fästning, cyklade baklänges på den bana som jag 1997 körde min tredje cykeltävling på och begav oss ut till skogs.
Det tar förvisso en ganska lång stund att nå skogen på Bockstensturen då man kör asfalt en rejäl bit innan det blir uppför ut mot Åkulla.
Väl i första backen vreds det på gasen och efter att känt efter en stund tog jag beslutet att hålla mig lite lugn inledningsvis idag då jag visste vad som väntade. Jag lät åtta man slinka iväg och blev istället dragandes på en andraklunga.
Det kändes bra och på toppen på andra backen konstaterar jag att täten inte är så långt bort, men att det inte spelar så stor roll för jag ska köra kontrollerat idag.
I dagens andra utförsåkning har Erik Sandersson förmodligen vält, för inte stannar man redan där och letar blommor utmed banan. Det är nu sju man framför och min andragrupp består bara utav mig, Brolin och en kille till.
In vid motionsspåren vid Åkulla kommer vi ifatt Johan Norén som förmodligen även han har kraschat eller råkat ut för något och helt plötsligt är vi alltså en kvartett med sex man framför oss.
Det går fram och tillbaka lite kringelikrokigt inne mellan bokträden på lövbeklädda stigar och med de skiftande ljusförhållanden som råder är jag glad att jag kör med fotokromatiska linser på mina Swisseye. Glad är jag även att jag skickade på mina 2,25" Rocket Ron både fram och bak för skogen bjuder titt som tätt på trevliga lerhål där bra grepp känns nödvändigt för att hålla sig på hjulen.
Jag är inne i ett ganska bra flyt och tycker det är kul att cykla på de för närvarande lättåkta stigarna utan sten och rötter. Det enda som är lite negativt är att jag redan innan Åkulla hade mist min andra vattenflaska och utan lagning känns en flaska lite knapert på 100km i bra väder.
Men fokus ligger inte på om jag kommer bli törstig eller inte. Nu bär det uppför rejält och jag ställer av mina följeslagare och kör ensam en stund innan två av dem ansluter till mig igen efter lite stigcykling. Även Mattias Lundqvist dyker upp på sin skinande Specialized och vi är åter en kvartett som siktar Wengelin framför oss.
Men då så inträffar något lite oväntat. Ryggen går in i väggen. Det känns som allt under höften vill trycka på, och allt ovanför bröstkorgen är i det närmaste oberört. Men den bit av mig där emellan som ofta beskrivs som ländryggen är helt slut. Om cykling bara hade handlat om benen hade jag kunnat fortsätta i samma tempo men nu är ju inte en kedja starkare än sin svagaste länk. Ryggen har tagit för mycket stryk i de långa utförskörningarna och jag behöver vila. Jag hamnar ensam i ett ingenmansland i en gnetsektion som inte ger ryggen något andrum och efter ett tag kommer en ganska stor tredjegrupp ifatt mig.
Det som för en liten stund sedan kändes så positivt har nu bytts till en ganska dyster känsla av uppgivenhet och det är inte så här jag vill racea. Jag känner mig i vägen för de andra som forcerar granrötter och sten betydligt smidigare än vad jag gör. Jag släpper tillsammans med Johan Svensson även den här gruppen. Han känns faktiskt ännu mer uppgiven och för att inte dra ner min moral genom jordskorpan ner till djävulen i helvetet så kör jag ifrån Svensson i följande backjävel och ansluter åter till den stora tredjegruppen.
Men säg den lycka som varar för evigt. Återigen blir det stökigt som fan och jag är inte alls motiverad att vrida ur trasan tillsammans med den här gruppen. Jag släpper åter kontakten och kör ensam runt och funderar på vad fasiken jag håller på med.
Det börjar dessutom bli törstigt värre och jag kan inte göra annat än att stanna i en depå, skruva upp korken på min flaska och be personalen fylla på. Det flyger förbi ytterligare cyklister medan jag står och besvarar frågan "Sportdryck eller vatten?". Min blick är fast på punschpralinerna men de passerande cyklisterna stressar mig och pralinerna i depån får bli orörda och ett minne blott.
Att stanna tar självklart på tiden. Men att räta ut en fördärvad rygg är kanske underskattat. En stund efter depån blir terrängen lättare och på något vis känns det som energi fylls på i den muskulatur som tidigare febrilt ringt i "mat och sovklockan".
Banprofilen är inte längre missgynnsam och det känns som livet har tagit en vändning. Banan är dessutom fylld av motionärer som kör distansen 75km. Dessa passeras ju barnsligt enkelt men jag blir ändå fylld av lite självförtroende och tycker det är lite roligare att trampa fort.
Platta asfaltspartier är åter ett inslag i tävlingen och jag trivs som fisken i vattnet när jag i tempoposition passerar elitcyklister och motionärer som inte alls ser ut att njuta lika mycket av motvind och belagd väg.
Jag är ljusår efter det jag hade som målsättning men trampar mig in till mål och rullar såklart missnöjd in som 18man över linjen. Jag hade förmodligen kunnat plåga mig betydligt mer och kört lite bättre men det är inte så inspirerande när man inte tävlar där man önskar. Det finns dock inget att skylla på, jag är inte bättre än så här just nu. Däremot är det bra att få lite käftsmällar ibland. MTB är skitroligt men ska man hävda sig mot de som är duktiga så får man nog ta och träna lite mer MTB också. Dessutom borde jag dra igång lite mer seriös fysträning igen för så här kan man ju inte fortsätta.
Nu återstår enbart Västgötaloppet och kanske ett klubbmästerskap för i år om man inte får något annat spontant för sig. Troligtvis kommer ingen storform att infinna sig innan Västgötaloppet heller men om inte annat så kanske det blir nyttiga erfarenheter inför nästa år. Även om jag inte håller så hög klass på riktiga mtb-lopp ännu är det en rolig tävlingsform som jag hoppas kunna prestera bättre i framöver. Den som lever får se!

Svanesunds 3 dagars

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, September 03, 2017 21:44:05
Sista deltävlingen i Swecup var totaltävlingen i Svanesunds 3 dagars. Efter Ringenloppet var jag placerad som nummer två bakom dansken Casper Pedersen som nu befann sig där han borde, nämligen på Tour de l'Avinir i Frankrike. Därmed var jag egentligen i ledning inför etapploppet med 32 poäng i totalen närmast följd av Pierre Moncorgé, Stockholms CK, fem poäng efter.
För att ens vinna Swecup var jag tvungen att ta åtminstone fyra poäng, och för det krävdes som sämst en tolfte plats, och såklart att Pierre inte tog mer än fyra poäng mer än mig.
Loppet inleddes med en prolog förra fredagen. Bara det irriterade mig. Att behöva ta ledigt från jobbet för att cykla en kilometer känns fruktansvärt onödigt. Men nu var det ett nödvändigt ont och därmed fanns ingen annan utväg än att nåla fast nummerlappen på tröjan och infinna sig till start.
Jag beskådade hur de flesta som startade tog i allt vad de förmådde från första tramptag. Säkert ingen dum idé om man tänkt att gå för vinst men en kilometer uppför är ändå långt nog för att benen ska bli stela som träpålar.
När det var dags för min start beordrade jag benen att trampa ganska hårt fram till första kurvan efter cirka hundra meter. Inte ens det klarade jag av. Kommunikationen mellan hjärna och muskulatur verkade inte riktigt vara på plats. Systemuppdatering kanske vore på sin plats?
Oavsett gick det mycket långsamt fram till första kurvan som jag för övrigt tog sittandes, med ett lugn likt det Ferdinand har under sin korkek. Därefter accelererade jag och sa till mig själv att bara stå upp och kör på. Lite senare började benen yttra något om att jag skulle sätta mig ner på sadeln men det var inget alternativ. Jag sa till mig själv att vad du än gör, sätt dig inte!, du har en böld i röven. Lättlurad som jag är så fortsatte jag att stå en stund till och vred upp farten över krönet (ja, backjäveln har faktiskt en liten bit nedför också innan den brantar till på slutet) tills dess jag hade glömt bort den icke existerande bölden och satte mig. Några avslapnande sekunder följde innan man drog igång spurten och tog sikte på Emil Gabrils som startat 15 sekunder före.
Jag hann såklart aldrig ifatt honom då jag hade startat allt för långsamt men jag kunde åtminstone säga att jag hade tagit in några sekunder på honom. Därför blev jag minst sagt förvånad när jag vänt tillbaka ner till starten och hör att just Gabrils leder med fem sekunder. Va fan? Om han gör det, borde ju faktiskt jag göra det. Och om han inte leder, vem gör det då? Och hur gick det för mig egentligen?
Jag stannar kvar vid startområdet och varvar ner på rullen samtidigt som jag försöker lyssna mig till information. Det här med chiptidtagning verkar suspekt. Inget händer och jag tänker att jag var nog ändå inte topp tre så lika bra att packa ihop, ansluta sig till grabbarna i Team Västergötland och förbereda sig för resten av helgen.
Till slut kommer resultatlistan och jag hittar mig själv först på femtonde plats vilket inte var så bra, men ärligt talat ingen större fara heller då marginalerna var så små.
Dagen därpå är det dags för gp-lopp på en riktigt tråkig bana i Svanesund. Efter målpassage viker man 90 grader vänster upp på en cykelbana för varvets enda stigning. Sedan svänger man ut på en större gata som går svagt utför i en jättelång 180 och tar oss in på upploppet. Lägg därtill att det var motvind på backkrönet och en tävlingstid på 45minuter plus två varv så förstår man att det inte var så himla mycket att se fram emot för min del.
Det är oavsett förbaskat trist att enbart sitta med klungan och vara taktisk inför kvällens stundande tempolopp så jag försöker att vara lite aktiv trots allt. Det blir dock en klungspurt av det hela men jag sätter mig lite för långt fram, Hymers uppdrag tappar fart, och många kommer med hög hastighet i slipstreamen bakifrån. Likt igår kväll nonchalerar benen uppmaningen om att röra sig snabbare. Jag rullar in någonstans topp tio, inser att det tråkigaste med helgen är passerat och börjar lägga fokus på kvällen istället.
Vi i Team Västergötland vänder tillbaka till Nösunds Hälsocenter för lunch, vila och för min del modifiering av materialet. Jag tog nämligen med mina tempobågar till Orust och efter lite mat i magen så skruvar jag fast bågarna, sänker styret en spacer och tejpar fast padsen till armstöden på styret. Själva armstöden får ligga kvar i väskan.
Jag är inte i bra form men det känns ändå såpass ok att två mil tempo borde jag kunna köra fortare än fransmannen som jag dessutom observerat kör på samma villkor som mig, dvs med clip on bågar på sin linjecykel.
Jag värmer upp vid start och får min cykel godkänd och kontrollmätt innan jag rullar ut på mitt tempolopp 30 sekunder efter framför startande norrman. Ganska snart märker jag att jag åker fortare än norrmannen, speciellt uppför där min linjecykel med öppna hjul och clip on bågar inte är någon jättenackdel. En liten stund innan vändpunkt är jag ikapp honom. Det känns gött!, men samtidigt blir jag passerad av Uppsalas starke tempocyklist Staffan Arvidsson som helt naturligt blåser förbi avsevärt fortare än mig, och enormt mycket fortare än den stackars norrmannen.
Jag känner mig förnedrad, omkörd på tempo suger. Men jag har ändå ett mission och det är att köra in mig på på topp tolv i totalen samt att distansera fransosen såpass att han mer eller mindre blir ofarlig inför sista etappen. Därför kör jag på vad jag kan men jag kommer inte långt tillbaka från vändpunkt innan man blir lite smått irriterad. Jag möter Joakim Åleheim som kommer släpandes i en partempoformation med Pierre Moncorge. Det var då fan dålig stil att inte släppa när man blir omkörd tänker jag. Och den tanken irriterar mig hela vägen tillbaka till målet. Trots det håller jag fokus ganska bra, kör om ytterligare en cyklist men blir även omkörd igen. Dagens suverän, dansken Casper Fohlsach kom som en oljad blixt när jag redan kände mig trött, kränkt och uppgiven. Han försvann lika fort som han kom men jag gav inte upp utan trampade på vad jag förmådde in till mål.
Väl vid mål stannar jag för att se hur det går för min konkurrent i cupen. Det känns på något vis inte helt hundra när Åleheim spurtas om av Pierre på upploppet. Har han verkligen åkt med Jocke hela vägen från det att jag såg dem?
Jag pratar med Joakim som säger att han körde om Pierre efter drygt fem kilometer. Han tillägger att han inte har ögon i nacken men hör någon där bakom som växlar titt som tätt. Pierre har även kört om Jocke i uppförsbackarna och sedan såklart blivit omkörd av Joakim på nytt så fort det flackat ut.
Jag hör mig för med fler cyklister som uppger att även de har sett Åleheim komma dragandes med Pierre på hjul.
Mitt tempolopp var bra med tanke på förutsättningarna. Jag kör upp mig till min målsättning men jag får stryk utav Moncorgé som åkt oroväckande snabbt...
På kvällen är jag så arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. För första gången i vuxen ålder är jag så förbannad att jag känner för att fysiskt skada en person. Dräpa känns heller inte som ett omöjligt alternativ. Kasta sig på honom i startfållan på nästa etapp, hoppa på hans cykel och visa att man inte ska reta upp folk som tar enkelstart på allvar börjar dock luta mot det mest troliga.
I samma veva redogör Jesper Johansson att Västergötland har lämnat in en protest och att vi ska lugna ner oss, sova och se vad morgondagen har att erbjuda.
Söndagen bjöd, förutom på städning av hälsocentret, på ett telefonsamtal från kommissarien som ville utreda ärendet innan start. Jag och några mer cyklister hörs, SCF får sina pengar från mig men inget händer. Det informeras inte ens rakryggat att de inte har någon rygg att hålla rak i ärendet. Jag får helt enkelt dra slutsatsen att de varken har bra syn, uppmärksamhet, rationellt tänkande eller stake nog att ta tag i ärendet ordentligt. För ärligt talat, hur fan tappar man 30 sekunder på 5 kilometers åkning för att sedan helt plötsligt höja sig avsevärt och gå exakt jämt med den bättre cyklisten trots att man håller minst 25meters avstånd?
Det är åtminstone för mig en gåta jag inte har svaret på i nuläge.
Till kommissariernas försvar får vi väl säga att nej, loppet är inte filmat, ord står mot ord och de kommissarier som var stationerade utmed banan ser enbart korta sekvenser som tyvärr inte går att dra några enskilda slutsatser av, stora nog för att bestraffa en cyklist. Men jag räknar med att de åtminstone tog del av grundskolematematiken och kan addera ett plus ett plus ett och få fram talet tre.
Oavsett, jag kan för lite om hur det är att vara kommissarie och jag är förmodligen ute på vatten där man inte bottnar helt när jag kritiserar då jag inte känner till allt att ta hänsyn till för att en cyklist ska fällas för regelbrott. Men det hela gjorde mig inte mindre förbannad.
När starten för sista etappen gick sökte jag omedelbart upp Pierre Moncorgé, följde honom och irriterade mig ännu mer.
Under frukosten hade jag nämnt för mina lagkamrater att om de vill hjälpa mig och laget att vinna Swecup så skulle de plocka så mycket attacker som det bara gick. Håll tävlingen igång så länge det går. Låt ingen liten sketen morgongrupp gå iväg och göra tävlingen enkel.
Alla tog fasta på det här och jag måste säga att jag är otroligt stolt, glad och sjukt imponerad över den uppoffringen killarna gjorde. Erik som jag inte sett till en enda sekund under en Swecup tidigare i år vek ner sig totalt. Han plockade attack på attack i sex mil och trots att banan var relativt kuperad med svenska mått mätt så slet han sig med och gjorde ett superbra arbete innan krampen tog över.
De andra i laget gjorde lika dant. De hade en uppgift som de gick in för och jag blev alldeles rörd där i klungan där jag kunde sitta och beskåda deras tapperhet samtidigt som jag sparade energi under tiden som jag lät ilskan växa inombords.
Efter sjätte av åtta målpassager kom sista spurtpriset i tävlingen om swecups poängtävling. Pierre vann spurten och därmed poängtävlingen men samtidigt så förlorade han den riktiga swecup. För jag tyckte att det var ett passande tillfälle att trampa på gasen och jag gick iväg ensam och fick snabbt en ganska bra lucka. När jag kikade bak kunde jag se Pierre jaga men de tempobenen han hade haft kvällen före var som bortblåsta. Luckan växte och Pierre syntes inte längre till bakom.
Däremot hade en norrman kontrat och även han hade fått en lucka på klungan. Det passade mig perfekt och jag lät honom ansluta. Vi jobbade snabbt upp ett avstånd på runt 90 sekunder som vi sedan höll och drygade ut innan sista backen. Jag berättade för norrmannen hur det låg till och sa att han får segern om vi bara kör och håller undan. Det kanske räcker långt för honom i totalen och för mig spelar det ingen roll så länge snigelätaren aldrig kommer ikapp.
Vi höll undan med en dryg minut. Jag blev tvåa på etappen, fyra i totalen men framförallt slutsegrare i cupen.
Det var kul men kanske mer värt för dem som stöttat mig i år än för mig själv.
Jesper hade inte alls varit orolig för något annat utfall än det här. Han var så säker på att vi skulle ta hem Swecup att han efter prisutdelning drog fram en alkoholfri bubbelflaska som han hade gömt i sin bil hela helgen. Det blev skål i plastglas på en åker. Lyxigt värre!
Nu hade jag lugnat ner mig lite, tänkte att det inte var värt att sura mer över tempoincidenten. Pierre hade rent samvete då han hela tiden legat minst 25 meter bakom enligt egen utsago.
Kanske är det jag som börjar bli gammal och behöver gå till optikern? Skit samma. Nu ska det oavsett inte cyklas mer landsvägstävling det här året. Nu ska jag skita ner mig lite i skogen innan jag ska gå i ide.
God kväll!



Cykelvasan

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, September 03, 2017 17:18:03
Bättre sent än aldrig sägs det. Har fått många frågor på vart det här inlägget blev av och i ärlighetens namn så hanns det tyvärr aldrig med att prioriteras in mellan fan och hans gamla moster. Men nu, en knapp månad efter att Vasaloppshysterin har lagt sig, så kommer alltså min berättelse ifrån Cykelvasan.
Kalmar var nystart efter dumheterna före mitt livs första semester och med feedbacken från kroppen förstod jag redan när jag köpte korven i Växjö på vägen hem att Vasan skulle komma att bli en hård historia. Men efter att ha bytt kedjor, vevlager och massa växelvajrar och höljen åt kunder i butiken, så tog jag min gamla V40, lastade in vad jag behövde och körde med sällskap av Eggbert hela vägen upp till Sälen. Eggbert var tyst.
Väl framme i Lindvallen utanför Sälen så bytte jag om, drog iväg på ett pass hela vägen bort till mångsbodarna där jag träffade en liten tjej som band snören i öronen på Showy, hennes gosedjurselefant som dagen till ära fyllde år. Jag grattade Showy och cyklade tillbaka till Lindvallen och kunde konstatera att organisationen jobbar aktivt mot sådana som mig genom att bygga bort de finaste partierna av banan, nämligen asfaltsbitarna.
Uppe i Lindvallen kunde jag åtminstone intala mig själv att materialet åtminstone inte var något fel på då cykeln var lättare och styvare än ifjol. Dock är det sekundärt när formen inte är på topp och därför var man lite ängslig inför vad som komma skulle. Jag försökte bota ängslan med grönt te. Sen kom norrmännen in i stugan och det var ju riktigt trevligt att få lite likasinnade att umgås med.
Nu var det dagen före Cykelvasan, säsongens andra mål. Norrmännen skulle köra cykelvasasprinten så jag drog iväg ensam på ett pass som bar till Smågan och tillbaka. Körde Reidars gamla race prep på ren rutin och med mitt supersmala styre med mina 90-tals barends som jag hade monterat efter frukost så kände jag mig lite snabbare. Cykeln var vasaloppstoppad och även om inte jag var det kanske det kunde gå på jämt ut?
Lördag morgon åt vi frukost, packade väskorna och rullade ner till starten i Sälen. Det fanns inget att oroa sig för då man till skillnad från ifjol, trots att man nu var avsevärt sämre, fick stå i det seedade ledet.
Starten gick, det trycktes på lite halvhårt redan inledningsvis vilket inte var någon moralhöjare för min del men jag försökte fokusera på uppgiften och såg till att ligga bland de allra första i klungan när vi svängde igenom Smågan och ut på skogsvägen som skulle ta oss mot Mångsbodarna. Här börjar man märka vilka som har ambitioner och inte vill låta slumpen spela för stor roll. Duktiga cyklister turas om att gå på skift i de främre delarna av klungan. Inte för att köra fort, men för att hålla sin position helt enkelt.
Hittills gick allt bra även om inte kroppen gav den där ivriga önskan om att få köra på lite till som man har när man är i form. En bit innan Mångsbodarna lämnar man skogsvägen och äntrar Vasaloppets första egentillverkade sektion. I täten går det så fort på den snirkliga vägen att det trots allt bara finns plats åt en i bredd så klungan blir ett enda led. Så här långt var allt i sin ordning. Foto från Happyride.se

Jag visste självklart om att här är det bra att ligga långt upp så därför placerade jag mig som tredje man in på sektionen. Men när formen inte är där så blir man lite defensiv. Man orkar inte ställa sig upp i varje krök och ligga tätt på framförvarande cyklist. Man tänker inte riktigt på varför men har man en sådan cyklist som jag var under loppet framför sig, så väljer man att försöka smita om den där muppen som verkar trött och släpper luckor. Det var nämligen en hel del cyklister som körde om mig därinne på den grävda vägen och vid varje omkörning mister jag lite fart, linje och sikt. Allt i loppet börjar kännas som en självförvållande negativ spiral. Jag antar att jag osar osäkerhet men försöker köra upp mig lite igen och sitter ok med ut från Mångsbodarna när det börjar gå undan utför mot Risberg.
Förra året var jag den som satte plattan i mattan och hade kul när man skapade luckor i fältet utför. I år var jag inte något sådant energiknippe som kunde med att lägga mig först bara för att cykla fort utför. Jag behövde sitta på hjul.
Strax före Risberg kör vi ikapp utbrytarna och här uppstår en lite dum sekvens i mitt lopp. Jag känner mig enormt osäker när jag ska runda cyklister utanför den uppkörda delen, på löst underlag, med mitt smala styre. I sådan här lägen är det ingen fördel med styrbredden jag annars föredrar. Det blir ett hål fram till Gustav Larsson och jag får faktiskt slita rätt hårt med att täppa luckan fram till de övriga in mot kontrollen i Risberg.
Vi svänger runt och ut mot en lite hårdare sektion med lite sämre underlag och en hel del kupering. Jag har redan fått gå en liten stund på rött och när vi tar oss ann backarna har jag även lyckats att placera mig förbaskat dåligt. Det går fort i täten och jag har inte formen till att kunna stå upp och forcera backarna utan måste sitta ner och hålla igen lite. Repet går ju såklart och man befinner sig i vad jag i efterhand har förstått måste varit en tredjegrupp då Allebikegruppen var i täten jagad av Weterhallklungan precis före oss.
Nu fick jag det svart på vitt. Det gick inte längre att ljuga för sig själv. Jag var helt enkelt inte bättre än såhär idag och det kändes förbannat oinspirerande att sladda med i den här gruppen långt ifrån alla segerchanser. Jag åker med, men får för dåligt tålamod och hjälper till med farthållningen efter Evertsberg. Sen kommer Lundbäcksbackarna och jag frågar mig själv varför ska jag sitta här och ta i för ingenting? Kroppen svarar inte som jag önskar och jag befinner mig definitivt inte där jag önskar att vara i tävlingen heller. Jag släpper den här gruppen med och börjar fundera på större existentiella frågor och mitt fokus på tävlingen kunde inte vara längre bort.
Det är tråkigt men blir lätt så här. Jag kan inte skylla på någon eller något. Jag är inte värdelös men absolut inte på den nivå jag önskar att vara för att tävla i ett sånt här arrangemang. Just nu är det bara att köra på fort som fan utför och ta det i lagom tempo uppför.
Jag förmodar att jag är den förste herrcyklist för dagen som kör sidospåren hos Preem och Volvo. Det tänkte jag att det kan man ju ändå kosta på sig för att få en lite roligare upplevelse av Vasaloppet 2017.
Efter Eldris kommer en grupp där hetsen är högre än vad jag upplevde den i täten. Här kommer ett gäng elitmotionärer som ser en topp trettioplacering ur ett helt annat perspektiv än vad jag gör. Det är inte utan risk man befinner sig i den här klungan när den flyger förbi Mora Skidstadion. Jag bestämmer mig för att backa ner och köra säkert genom Moraparken och det blir istället en trevlig konversation med Isac Lundgren samtidigt som jag gör mina påhejande vänner från Tranemo lite besvikna när jag kommer så långt ifrån täten.
Efter mål så dricker jag saft som om jag aldrig smakat på det förut. Jag tar även en muffins och en liten förpackning mjölk. Sen byter jag lite ord med vänner och bekanta innan jag byter cykelkläder mot vanliga utan att duscha. Jag slänger in cykeln i kofferten, säger adjö till Micke på Swix och kör sedan utan att stanna en sekund hela vägen hem till Engelbrektsgatan i Borås. Varför stanna och rasta?, då kommer ju alla husvagnar och husbilar att hamna framför igen.
Det blev inte den Vasan jag hade hoppats, men det blev en hel del värdefulla erfarenheter. Jag känner mig besviken på mig själv och att jag inte kunde prestera ett toppresultat åt Swix, men sådan är idrotten. Det kommer fler Cykelvasor och även om mina ambitioner med idrotten inte längre är att bli worldtourcyklist så utesluter inte det att man inte kan hålla elitnivå i Sverige ett tag till och med rätt dag prestera en pallplats på det här racet.
Jag ber om ursäkt för tråkig läsning, men det blir ju så när det som ska beskrivas faktiskt var förbannat tråkigt.



Kalmar Grand Prix UCI

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, August 13, 2017 13:25:07
Lördag morgon var den uppblåsta pizzamagen kanske inte som en spräckt ballong, men åtminstone så som en ballong är dagen efter ett Kalas, alltså betydligt mindre spänd. Gaserna hade förmodligen också sipprat ut och lämnat min mage för att fördela trycket jämt mellan in och utsidor i rummet. Jag var med andra ord redo för en ny frukost.
Starten var sen även idag. Vi hann även med en lite lätt lunch innan vi rullade iväg från Larmtorget och ut på en välarrangerad men skittråkkg tävlingsbana.
Ut ur första sväng kunde konstateras att kroppen var piggare idag, men framförallt hade cykeln fått sig ett ofantligt uppsving då Joker Icopal lånade ut ett tävlingsbakhjul till mig. Det fanns lite hopp om att det skulle gå bättre idag än igår.
Vinden var som vanligt nu för tiden, bestämt hård. Den öppna omgivningen och den ovanliga banan gjorde att det skulle bli en kantvindssplit och inte en attack som skapade dagens utbrytning. Nu undrar ni säkert vad det var för en konstig bana. Det sades att det var en del av triathlonbanan som används vid Kalmars Ironman. Därmed skulle Kalmarbona veta vart det var avstängt vilket i och för sig är en vettig tanke. Men att köra en UCI-tävling på en tempobana med triathlonvändpunkter, dvs fyra 90graders kurvor och så avkonat i mitten längs med hela resterande del av banan, det är inte direkt uppskattat av de som normalt sett använder hela vägen. Att möta utbrytargruppen på samma väg känns både knepigt och farligt. Farligt är dessutom vägkonor när det blåser kantvind. Det är en sak att köra av asfalten och ner i grussträngen när man är sist på vingen, men en helt annan sak att köra in i avkoningarna.
Nog om det, arrangören lär nog fundera på val av bana för framtiden. För om vi bortser ifrån just den, var det här verkligen ett bra arrangemang som cykelsverige behöver.
Ut på det andra varvet, som för övrigt mätte drygt femton kilometer precis som alla övriga varv, spricker det av och en stor utbytning seglar iväg. Efter lite iaktaganden av en avstannande klunga kunde jag konstatera följande: Alla bra lag är representerade där framme, Tre Berg har visserligen bara fått med Wetterhall och böghen Vallin sitter i klungan. Foto: Rickard Johansson, 24kalmar.se

Jag avvaktar ett varv för att se vad som kan tänkas ske och jag pratar lite med Jonas Ahlstrand som för övrigt tycker att Tre Berg sitter mest i skiten. Vi i Team Västergötland och hans eget Team Ormsalva sitter förvisso i en sämre sits, men har likt många andra klubblag endast en utfyllnadsroll att spela på arrangemang av den här kalibern.
Avståndet växer snabbt och gruppen i front får fyra minuter på klungan. Tre Berg sätter upp en riktigt stark yngling, lite lägre rankad på den inhemska Tre Bergsiska hierarkiskalan, för att se till att hålla utbrytarna på rimligt avstånd. Den åkstarke ynglingen är Erik Sandersson och jag fylls med empati. Då jag vet att han är en av få som kan få ont i benen när han tar i, beslutar jag mig för att hjälpa den unge mannen.
Jag tar mig upp till täten och skickar på några rejäla förningar under ett drygt varv. Vi plockar raskt in 40 sekunder på täten och jag anser att nu har jag fått bra träning för dagen, Team Västergötland tog lite ansvar och tiden tycktes förlöpa lite fortare.
Detta varv ingav hopp i klungan. Merparten av Tre Berg hade placerat sig där de skulle och även ett danskt lag kom underfund med att tävlingen trotts allt är lättare att vinna ifrån täten.
Tre Berg och Danskarna fick igång maskineriet och på ett begagligt sätt började klungan så sakta knapra in på avståndet.
Denna period i ett cykellopp kan vara rövtråkig. Det var den definitivt i Kalmar. Konstant kantvind resulterade i att klungan blev en enda linje där all möjlighet till socialt umgänge uteblev förutom under kurvorna.
Det var länge sedan jag pratade med Hoem, Breen och Aas Stien så jag satte mig helt enkelt med dem under loppet. Joker får per automatik alltid sitta i den främre delen av klungan då det helt enkelt är ett av Europas allra bästa contilag. Danska Riwal tyckte att de hörde hemma på rullen till Joker och försökte gång på gång trycka bort mig och då och då tror jag att jag lyckades urskilja en återkommande mening på dåligt artikulerad danska; "Hva i helvete er det der du icke begrip?"
Jag lät semesterhullen tala, tryckte tillbaka den tanige danskjäveln och tänkte för mig själv "undrar vad det är du inte begriper, det är ju mitt lag det här"
Inför varvning passerade vi alltid en rondell. Faktiskt samma som dagen före. Här var det motvind och alltid ett bra ställe att ge sig själv en bättre position för nästa vindutsatta triathlonraka. Därför kom folk bakifrån, stundtals med livet som insats, för att avancera. När man är gammal och känner att kroppen inte är helt hundra så låter man folk få passera och tar det säkra för det osäkra. En dansk från Riwal kom med hög fart och passerade mig och några andra på högerkanten där det likt alla tidigare varv hade smalnat av in mot rondellen.
Jag hann tänka att det där kommer inte gå så bra, sänkte farten, iaktog dansken köra in i stenen som avgränsade körbana och allé och beskådade hans luftfärd ut i gräset. På ett underligt sätt studsade hans cykel tillbaka in på tävlingsbanan och landar precis framför min lagkamrat Joakim Åleheim som tyvärr inte hinner väja för detta oberäkneliga spretande carbonfordon som för någon sekund sedan övergavs av son förare.
Det sänker såklart Åleheim men tyvärr kan och hinner jag inte göra mer än att titta på dansken och tänka "hva i helvete er det der du icke begrip?" innan jag fortsätter genom rondellen och ut på resterande del av tävlingen.
Jag beslutar mig för att lägga mig framför Joker och hålla Riwal på behörigt avstånd. I och med detta beslut känner jag att jag inte kan med att lägga mig så långt åt kanten att jag trycker ut mina vänner mot kanten. I varje kantvindsparti gör jag därför en ny vinge där jag ger plats åt mina blåklädda kompisar som så snällt lånade ut ett hjul på morgonen. Jag ger dem en fin resa och mig själv solid träning. För hur jag gärna än hade velat så var inte kroppen i slag för att förvänta sig att kunna svara när farten skulle skruvas upp på slutet.
Jag fortsätter därför köra hjälpryttare som i gamla dagar fram till krampen kommer och det blir omöjligt för mig att ensam köra en vinge lika fort som de där fram går på skift. Jag kliver av och ger fan i att köra sista varvet, det fick räcka.
Bakhjulet återlämnas till sin rätta ägare, jag bevittnar lite juniortakter när klungan går in i sista sväng inför spurten. Jag ser inte spurten men jag hör Vacchis stämma ur högtalarna. Böghen vann igen. Grattis Coloquick!
Vi säjer hejdå och packar in i bilen. Diana kör genom Småland när kväll övergår i natt och vi stannar till och köper varsin korv på Circle K i Växjö där jag tänker att den här helgen har åtminstone bidragit till att köra sig i form igen.





Kalmar Grand Prix Elit

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, August 06, 2017 22:14:52
I fredags började jag morgonen med att konstatera det faktum att om jag hade haft en uppblåsbar kajak hade jag kunnat paddla mig ner längsmed rännsten hela vägen till ICA city och köpt frallor till frukosten. Dessvärre saknar jag kajak och fick istället fokusera på vad jag skulle göra, nämligen tvätta cykeln.
För cykeltvättandets skull är regnet egentligen bara bra. Man slösar inte så mycket tvättmedel, och inte vatten heller för den delen. Trädgårdsslangen kändes överflödig, det var lika bra tryck och spridning på Guds gigantiska duschmunstycke.
Med cykeln packad i bagaget rullade Diana och jag iväg mot Kalmar i god tid med tanke på att starten inte skulle gå förrän 19:30. Efter att Diana hade kört länge sa hon att hon var hungrig. Hon tillade att hunger kan man ignorera men att hon också behövde "pudra näsan" och det är inget som går att skjuta på så värst länge. Det blev en hastig vänstersväng rakt in på Pizzeria Vikings parkering i Lessebo och innan jag visste ordet av att hade jag beställt vår sommarjobbare Tuvas favoritpizza, en Hawaii med pommes och mild sås. Den var god och utan att ha läst varken innehållsförteckning eller näringsdeklaration bedömde jag att jag skulle ha kunnat klara en mindre svältkatastrof på enbart den här måltiden. Än var det sex timmar kvar till start så tanken var att den skulle vara mer eller mindre jämnt fördeladi höger och vänster lår där det kändes som om någonting saknades. Kanske var det just en pommespizza.
Vi körde vidare och kom fram till Frimurarehotellet i centrala Kalmar där sju vilda kaniner vaktade parkeringen, betaltoan eller likt en skolpolis såg till att passagen över övergångsstället mot centralstationen skedde på bästa tänkbara sätt. Svårt att säga just exakt vad deras vistelse på dessa femton kvadratmeter berodde på, men söta var dem.
Efter att ha checkat in på rum 42 så insåg jag att benen var i mycket stort behov av rakning och därför åtgärdade jag det. Tiden gick och nu var det dags att skriva in sig. Jag rullade bort mot scenen på Larmtorget och kände bakfälgen slå stumt mot gatstenen. Det var då fan! Nog för att jag inte hade gått ner i vikt idag men inte fan var jag så tung. Det var punktering. Det blev till att byta till träningshjulen och därmed även byta bromsbeläggen en gång till. För på grund av det estetiska ansåg jag att man inte kan starta med högprofil fram och ett Shimano RS11 bak så det fick bli RS 11 både fram och bak.
I startfållan var det trevligare än på bra länge då det blev ett kärt återseende av mina vänner i Team Joker. Ledarbilen trodde han kunde komma tre minuter före start och passera, men det gick såklart inte utan han fick stå still, och istället för att köra master fick han vänta ett varv på att vi skulle hamna bakom honom.
Starten gick och med två danska contitem längst fram gick det dessutom undan värre. Jag tänkte att jag skulle ha min vanliga GP-taktik, men då ett pommes frittes hade motarbetat gravitationen och på nytt besökte min mun redan efter tre minuter och femtiotvå sekunder indikerade det att det var dags att tänka om. Jag försökte rapa mig till bättre känsla i kroppen men det hjälpte inte så mycket. Jag kände mig ganska kass. När man gör det så tvekar man ofta att gå med i attacker, särskilt med träningshjulen på. Man tänker att någon annan måste ju ta det här, det är ju en bra grupp. Men förmodligen sitter merparten med samma kassa känsla av att pizzan inte hunnit ner i benen, eller så tror dem att de har gått och blivit Marcel Kittel och därför enbart ska vänta in spurten.
Jag satte mig i flertalet dumma situationer som resulterade att jag fick jaga en hel del. Så blir det när man inte är bättre. Motståndet var hårt och min form har varit bättre vilket gjorde att allt blev en enda pina och jag var en dålig statist som inte mäktade med en enda attack. Men med ett och ett halvt varv kvar så hade jag sattit mig i en position som kändes bekant. Jag satt på hjulet till Kristoffer Skjerping och framför honom hade Björn Thore, Adrian och Markus i Joker dragit igång uppdraget.
Inför nästa sväng kom dock två stycken ColoQuick-åkare upp jämnsides med mig på vardera sida och klämde ner mig bakom dem. Trist, men inget att säga om. Den taktiken har jag och Truls Korseth använt mot störiga Holländare och Belgare massvis med gånger.
Sista varvet gick fort och jag halkade ner lite till och rullade in som tolva. Inget att skriva hem om direkt men aja, det fanns inte mer att plocka ur kroppen den här gången.
Allt hade egentligen varit frid och fröjd om det inte vore för att dansken Rasmus Bögh Wallin gick och sopade hem tävlingen. Segraren får nämligen sitt namn graverat i en ny gatsten vid målet. Men är det någonstans man ska poängtera sin sexuella läggning så är det väl i Sverige, så det blir nog väl med den saken.
Till sist vill jag bara hänvisa till att bloggen har en lite humoristisk underton. För mig är det helt okej om människor är homosexuella eller tar namn efter olika träslag som i det här fallet. Tycker mest det är kul när så lika språk kan ha ord som är samma, fast med helt annan betydelse.
Gonatt allesammans!



Ringenloppet

CykelPosted by Edvin Wilson Sun, July 23, 2017 21:44:16
Igår kördes swecup Ringenloppet utanför Malmö, men det var också Dianas födelsedag så bloggen blev såklart nedprioriterad.
Sedan kortdistans SM här i Borås har jag sett fram mot Ringenloppet då det är en härlig tävling som passar mig bra. Möjligheten att dryga ut cupledningen såg jag som ganska rimlig, men det var fram till i onsdags. Jag gillar inte att skylla på saker och ting till varför det inte gick som jag hade hoppats under gårdagen. Men att påstå att feber inte skulle påverka mig negativt är ju heller inte sant. Så med feber, muskel- och huvudvärk de senaste dagarna förstod jag mycket väl vad som väntade mig när Diana körde ner mig till Hököpinge Kyrkby igår.
Jag mötte upp Team Västergötland på en nyslagen åker för genomgång. På samma åker fick jag år 2003 ett badlakan med chipsreklam som pris för min första seger i Ringenloppet. Nu såhär fjorton år och för många chipspåsar senare så är mitt BMI betydligt högre och de övriga konkurenterna har också tagit del av pubertens underverk vilket gör att man inte längre kan attackera i första kurvan och sen köra solo resten av tävlingen. När man dessutom ifrågasätter om man är i tävlingdugligt skick, ja då krävs ganska mycket för en seger faktiskt.
Då det inte var det första cykellopp med vind som största utslagsgivande faktor som jag kört, kände jag mig ändå lugn inför uppgiften. Dock tog det inte mer än två mil innan fem man från danska Riwal hade parkerat alla utom cirka tjugo man inkluderat dem själva. Som vanlingt känns det inte som det går fort nog för att det ska spricka av, men det är ju för att man i det skedet sitter rätt.
Efter lite analyserande fann jag egentligen bara två man att oroa mig för. Isac Lundgren och Casper Pedersen som bägge var hot i cupen. Ju längre vi körde bekräftade kroppen mer och mer att den inte skulle kunna producera vad som krävs för seger om det inte skulle te sig som, för att citera Lännart Gustavsson, att hälften punkar och resten dör. Det kändes dock väldigt osannolikt och var knappast ett scenario att spela på.
Efter drygt fem varv skickade magen upp en halv sockerärta från fredagens lunch. När jag spottade ut den i diket hann jag beskåda att förutom att den hade bleknat avsevärt så var den inte mycket förändrad från sitt utseende då jag åt upp den. Jag förstår vad Diana menar när hon råder mig om att kanske tugga maten lite mera.
Jag tror att den bleka sockerärtan gav en bra återspegling på hur jag kände mig inombords men jag försökte att inte fokusera på vad jag åt igår utan istället på att äta och dricka nu för att så länge som möjligt stå emot den kommande krampen.I takt med att jag blev mer kraftlös började jag även att stå över mer. Det tar emot väldigt mycket då jag egentligen verkligen inte vill något annat än att gå fram och skicka på. Gårdagens agerande från min sida skäms jag för men jag var helt enkelt inte kapabel till mer, för vid varje fartökning i kantvinden av danskarna så kändes det som mitt hjärta hade samma frekvens som vingarna till en kolibri. Jag flåsade mer än normalt och kände mig ofta lite yr. Just yrseln och febern tror jag var orsaken till att jag vid ett par tillfällen hade oerhört långsam reaktionsförmåga och jag ber om ursäkt för eventuella dåliga manövreringar under gårdagen.
Jag försökte gå runt när jag orkade för ju längre tid det gick innan finalen startade desto bättre. När attackerna väl drog igång följde jag Lundgren och Pedersen. Inte oväntat var de två av de starkare vilket gjorde det extra jobbigt och när man sitter med ledartröjan får man ju självklart ta mycket ansvar. Det slet på en redan sliten kropp men konstigt nog var några ännu mer slitna eller så var de bara ouppmärksamma för vips var vi bara tolv kvar i täten.
Självklart var det offensiv körning hela tiden och med knappt tre mil kvar fick jag för mycket kramp och kunde inte längre följa attackerna. Jag flög regelrätt av och det kändes absurt. Fan det här kändes pinsamt men hur mycket jag än ville så fanns det inget mer att plocka ur kroppen. Det enda jag kunde göra var att försöka cykla fort utan ta i. Det låter ännu mer absurbt men jag tror de som har krampat på cykeltävlingar förstår vad jag menar. Jag kör så aerodynamiskt jag kan och återansluter till gruppen. Ett varv med många attacker följer men jag är selektiv och går endast med när Lungren och Pedersen kör. Tillslut måste jag chansa för jag fixar inte att täcka Pedersen en gång till, måtte någon annan göra det! Men nej, där går den avgörande kvartetten iväg och jag kan denna gång inte göra något åt det.
Vi är åtta man bakom men jag känner att jag kan inte vara drivande i denna grupp. Återigen måste jag svika mina principer. Jag försöker bara gå runt och hålla gruppen lugn och på så vis undgå attacker. Men med en knapp mil in till mål visar det sig att det inte ens behövs en attack. En liten fartökning i gruppen, krampen är där och jag kan inte växla tempo. Det måhända låter kaxigt men det känns surrealistiskt att släppa från hjul i det här läget. Så här har jag aldrig känt min kropp men det spelar ingen roll för läget är som det är och jag är självklart inte bättre än det jag presterar. Jag hade absolut inget att sätta emot när de ökade farten. Istället skulle den sista knappa milen bli en kamp mot kramp och en jagande klunga.
Med cirka 150 meters marginal håller jag huvudfältet bakom mig och går imål som tolva. Jag mister ledningen i swecup till dansken Pedersen med tre poäng. Jag är självklart besviken, men kanske mest ledsen över att kroppen skulle svara såhär just denna helg. Oavsett var det en fruktansvärt hård dag för mig och de fjuttiga fyra poängen som samlades in fick jag gräva djupt för. Jag kommer förmodligen komma starkare till Svanesund, men om det räcker till cupvinst, det får tiden utvisa.

Till slut vill jag bara tacka er som på något vis uppmuntrar mig att skriva. Utan respons känns det onödigt, för min historia behöver jag ju inte berätta för mig själv.
Gonatt!









Swix Uddevalla MTB

CykelPosted by Edvin Wilson Sat, July 15, 2017 23:35:58
Idag ställde sponsorn till med långlopp i och runt om Uddevalla. Start och mål på Glimminge Motorstadion en bit utanför stan. Loppet ingår inte i långloppscupen utan har en uttalad motionsloppsprofil. Inga tävlingsklasser finns men utefter åktid görs såklart en resultatlista. Därav blir det ju åka av ändå.
Swix hade sänt ner sitt proffslag så trots att Serneke Allebike inte fanns representerade var det hög nivå. I och med detta hade jag helt plötsligt fem lagkamrater vilket faktiskt kändes ganska skönt.
Starten gick i en crosstart så när metallgrinden fälldes ner var det bara att trampa iväg in mot första sväng, ta fart, och forcera första guppet innan man lika fort svängde av crossbanan och lämnade motorstadion i ett dammoln bakom sig.
Killarna med samma cykelmärke satte fart direkt då banan raskt inbjöd till att ge gas. Det var inte tävlat många kilometer innan vi var en tätgrupp på åtta man som gick på skift på de inledande sprängstensvägarna. Stigarna var inte värre än att jag slet mig med men bitvis var det stenigt i den Bohuska terrängen och man höll nästan på att skita ner sig av rädsla för genomslagspunktering. Vips vek den norska mästaren åt sidan med just en punktering. När man inte ligger först på stigarna är det bara att försöka köra i spåret till framförvarande och hoppas på det bästa.
Snabba, smala och kurviga stigar blandades med ganska jobbiga backar. Så jobbiga att vi efter några mil endast var fem man i täten. Det var jag, Davis Kangas och tre av norrmännen från Swix. Vi fyra började attackera och hemmasonen Kangas fick ett rent helvete. Han var stark och körde riktigt bra och jag kunde inte annat än att tycka synd om honom.Men sån är cykelsporten och inte helt oväntat satt det en stund senare två killar i rött i täten med en lucka ner till en stackars Uddevallacyklist med ytterligare två rödklädda på hjul. Luckan växte såklart och för min del fick jag rikta in mig på att försöka köra om tredjeplatsen.
Som vanligt säger ryggen efter allt för många kilometers studsande att det är lite för dåligt underlag för vad den är tränad för. Då måste jag köra lite mer försiktigt för att inte riskera något dumt. I och med att swecups nästa deltävling är nästa helg, hade jag ingen lust att göra en Billingen i repris. Därför sladdade jag lite på stigarna men körde ikapp så fort det blev väg. När vi entrade Enervit hill challange blev det brant. Jag beslöt mig för att släppa de två i min grupp, hålla mig kontrollerat under syra och förhoppningsvis köra ikapp dem på asfaltspartierna jag visste väntade inne i Uddevalla. Jag ser de två framför mig längre fram på en lite slingrig cykelbana som tog oss ut från bostadsområdet ner mot Uddevalla. Det blir lite längre svängar och de försvinner bort bakom en krök. Jag försöker läsa vägen, få med mig fart utan att göra som Porte gjorde på Touren. Jag känner mig nöjd när jag tar en lyktstolpe på innern och jag höjer blicken för att se vart jag ska i nästa sväng. Alla hjulspår bär åt höger och dit åker jag med. I nästa korsning sitter inga skyltar. Fan i helvetes jävla skit! Det var den tredjeplatsen det. Jag vänder ekipaget och cyklar tillbaka för att komma på banan igen. Jag tappar uppskattningsvis tre fyra minuter och jag frågar en funktionär hur många som har passerat. Fyra man ligger före vilket innebär att ingen har tryckt sig in före mig.
När man känner sig uppgiven så försvinner lusten att ta i och det blev därför till att köra den sista dryga milen funderandes på allt jag inte hunnit fundera på under veckan. Men samtidigt som man kör förbi ett hejande MC-gäng på sista kontrollen undrar jag mest om Diana lyckats hålla sig på hjulen i alla nedförsbackar med lösgrus.
Jag håller femteplatsen över mållinjen och får ytterligare en motionsloppsmedalj till min nya samling. Muggarna med saft som står på ett bord efter målet blir snabbt färre. Trots superb langning av Mikael på Swix är mitt vätskebov i nivå med vad en kamel som just korsat Sahara har.
Jag återhämtar mig och beger mig istället till serveringstältet för en portion lasagne. På min telefon ser jag att Diana har passerat hill challenge och alltså är påväg in mot mål. Efter maten möter jag en lycklig tjej som idag gjorde sitt första fulldistans långlopp på egen hand. Hon kör imål på lite över tre och en halv timma, som 22a dam. Jag är stolt och kan släppa oron. Ingen krasch, banan fick toppbetyg och humöret är på topp om än energin är slut.
Vi lämnar glada Uddevalla och tänker att det här var nog inte sista gången. Men nu får det bli lite mer tid på landsvägscykeln igen.
Gonatt!



Kortdistans SM

CykelPosted by Edvin Wilson Tue, July 04, 2017 22:48:09
Idag slog jag på teven klockan tolv när jag låg på golvet och rullade röven över räfflorna på min foamroller. Damerna skulle strax starta sitt Kortdistans SM ett stenkast längre bort men då SVT livesände fanns det ingen vits att bege sig till målområdet för att titta. Isabelle Söderberg var expertkommentator och det var intressant att lyssna på hennes funderingar innan start. När damernas start gick så var det plattan i mattan från början. Redan in i kurva två blev det krasch. Vad hände där? Efter två repriser kunde man notera ett brunnslock i innersväng. Kändes som en bra idé att inspektera just den svängen innan min egen start. Nu tror jag dock att brunnslocket var oskyldigt i just det här fallet. Det såg ut som en precis lika naiv kurvtagning som den jag gjorde på kermesset i Bailulle 2009. Då drog jag omkull och passade även på att fälla klubbkamrat Ove Nilsson när jag ändå var igång. En riktig juniorvurpa som självklart resulterade i svordomar och sura miner. Som tur var gick Henke Åbom och sopade hem den tävlingen vilket gjorde oss alla glada. Glädjen försvann dock en aning då borgmästaren klämde Henke på stjärten under prisutdelningen. Men hur som haver, det är en annan historia.
Klockan sprang iväg, jag pumpade däcken, bytte om och rullade Engelbrektsgatan ner och vidare till tävlingsområdet vid stadsparken. Väl där hämtade jag ut nummerlapparna av just Ove Nilsson som tyvärr inte kunde komma till start idag. Det var dock inte mitt fel.
När damernas rullskidtävling var över rullade jag tillsammans med söndagens suverrän, Dennis Vincent Wahlqvist, in på varvet. Kurva två var inga problem sålänge man inte skar den för tidigt. Banan var fin. Min lottning var sämre. Endast Jocke Åleheim blev uppropad efter. Arrangören drog dock slutsatsen från damtävlingen att lite masterkörning inte var helt fel. Det var bra för det innebar att jag hann köra mig fram till den delen av klungan där man tävlar, innan farten släpptes fri. Min tanke med dagen var att åka med inledningsvis och om det behövdes så skulle jag inte vara rädd för någon förning för att inte släppa iväg något farligt. Taktiken fungerade fint och efter dryga 20min när klungan gjorde slut på Fåglums soloäventyr så infann sig rätt läge. Jag ställde mig upp, klickade två gånger på mitt 105-reglage, och trampade så hårt jag kunde. Jag märkte att jag hade någon på hjul vilket var bra men jag fortsatte köra hårt en stund till innan jag slog åt sidan för att inspektera vad jag hade åstadkommit. Hannes Bergström Frisk hade följt med men vart fan var TreBerg? Jag ville ju ha med någon av dem för det skulle förmodligen gynna utbrytningen. Hålet som jag och den friska fläkten från Ryska Posten hade fått var dock redan för stort för att ens överväga att inte köra på. I detta skedet av loppet ville jag dumt nog bara leverera några minuters tevetid åt mina sponsorer. Det är sällan vi får synas i direktsändning så jag tyckte att tillfället var tvunget att utnyttjas.
Varven gick och Hannes och jag drog halva varvet var. Det flöt på fint och nu kunde man ju bocka av det där med tevetid. Klungan kröp sig lite närmre men vi stretade emot. Dock bryggar Kim Magnusson ensam upp och vi var nu en trio i front. Både bra och dåligt. Jag tänkte att kanske vill Tre Berg hämta andan och sätta press på HVR för en liten stund. Den stunden ville jag i så fall utnyttja till att distansera klunga. Alla vi tre gick runt och när man märkte att Brengdahl och Larsén försökte brygga upp var det bara att köra på lite till en stund. Avståndet växte och jag förstod att idag blir det medalj. Men hur vinner man guld? Min taktik var fastställd. Jag skulle ta en lång förning, lämna över till Hannes på upploppet, låta honom och Kim ta varsin förning i backen upp mot mål och sedan stöta när Kim skulle slå åt sidan. Kim gick dock aldrig med Hannes på upploppet utan skulle vara kall och satte sig på mitt hjul. Inte så smart. För nästan lika mycket som jag ville vinna själv, ville jag att TreBerg inte skulle vinna. Därför lät jag Hannes segla iväg samtidigt som jag kikade på Kim och förundrades över hans agerande. Lite längre bak skymtade jag att Wetterhall jagade solo. Jag tog ett snabbt beslut. Jag lät hannes få ett iprincip ointagligt försprång innan jag började trampa på igen i sådan takt att Wetterhall aldrig skulle få komma ikapp.
Jag drog igång tidigt men styvnade på slutet och Kim passerade. Tvåa eller trea spelar inte så stor roll. Nu vann Hannes Bergström Frisk en värdig seger och blev ofantligt glad. Så glad att till och med jag blev glad. Sen kändes det skönt att åtminstone få bli trea, få en medalj och gå i ekonomisk vinst på en tävling. Eller nja, tog ju ledigt från jobbet så det blev nog skit samma.



Next »