__________________________________

__________________________________

Bockstensturen

CykelPosted by Edvin Wilson Tue, September 05, 2017 22:02:24
I lördags drog jag och Mattias Brolin ner till Varberg, hämtade våra nummerlappar, nervössket i hamnen och pumpade däcken. Brolin har en pump med digital display. Det var andra gången jag använde den. Jag kommer aldrig göra det igen. Luften blir på något vis hårdare i en digital pump och det är inte det man söker när man kör hardtail. Man lär sig av sina misstag, åtminstone andra gången.
Starten gick klockan elva. Vi lämnade Varbergs fästning, cyklade baklänges på den bana som jag 1997 körde min tredje cykeltävling på och begav oss ut till skogs.
Det tar förvisso en ganska lång stund att nå skogen på Bockstensturen då man kör asfalt en rejäl bit innan det blir uppför ut mot Åkulla.
Väl i första backen vreds det på gasen och efter att känt efter en stund tog jag beslutet att hålla mig lite lugn inledningsvis idag då jag visste vad som väntade. Jag lät åtta man slinka iväg och blev istället dragandes på en andraklunga.
Det kändes bra och på toppen på andra backen konstaterar jag att täten inte är så långt bort, men att det inte spelar så stor roll för jag ska köra kontrollerat idag.
I dagens andra utförsåkning har Erik Sandersson förmodligen vält, för inte stannar man redan där och letar blommor utmed banan. Det är nu sju man framför och min andragrupp består bara utav mig, Brolin och en kille till.
In vid motionsspåren vid Åkulla kommer vi ifatt Johan Norén som förmodligen även han har kraschat eller råkat ut för något och helt plötsligt är vi alltså en kvartett med sex man framför oss.
Det går fram och tillbaka lite kringelikrokigt inne mellan bokträden på lövbeklädda stigar och med de skiftande ljusförhållanden som råder är jag glad att jag kör med fotokromatiska linser på mina Swisseye. Glad är jag även att jag skickade på mina 2,25" Rocket Ron både fram och bak för skogen bjuder titt som tätt på trevliga lerhål där bra grepp känns nödvändigt för att hålla sig på hjulen.
Jag är inne i ett ganska bra flyt och tycker det är kul att cykla på de för närvarande lättåkta stigarna utan sten och rötter. Det enda som är lite negativt är att jag redan innan Åkulla hade mist min andra vattenflaska och utan lagning känns en flaska lite knapert på 100km i bra väder.
Men fokus ligger inte på om jag kommer bli törstig eller inte. Nu bär det uppför rejält och jag ställer av mina följeslagare och kör ensam en stund innan två av dem ansluter till mig igen efter lite stigcykling. Även Mattias Lundqvist dyker upp på sin skinande Specialized och vi är åter en kvartett som siktar Wengelin framför oss.
Men då så inträffar något lite oväntat. Ryggen går in i väggen. Det känns som allt under höften vill trycka på, och allt ovanför bröstkorgen är i det närmaste oberört. Men den bit av mig där emellan som ofta beskrivs som ländryggen är helt slut. Om cykling bara hade handlat om benen hade jag kunnat fortsätta i samma tempo men nu är ju inte en kedja starkare än sin svagaste länk. Ryggen har tagit för mycket stryk i de långa utförskörningarna och jag behöver vila. Jag hamnar ensam i ett ingenmansland i en gnetsektion som inte ger ryggen något andrum och efter ett tag kommer en ganska stor tredjegrupp ifatt mig.
Det som för en liten stund sedan kändes så positivt har nu bytts till en ganska dyster känsla av uppgivenhet och det är inte så här jag vill racea. Jag känner mig i vägen för de andra som forcerar granrötter och sten betydligt smidigare än vad jag gör. Jag släpper tillsammans med Johan Svensson även den här gruppen. Han känns faktiskt ännu mer uppgiven och för att inte dra ner min moral genom jordskorpan ner till djävulen i helvetet så kör jag ifrån Svensson i följande backjävel och ansluter åter till den stora tredjegruppen.
Men säg den lycka som varar för evigt. Återigen blir det stökigt som fan och jag är inte alls motiverad att vrida ur trasan tillsammans med den här gruppen. Jag släpper åter kontakten och kör ensam runt och funderar på vad fasiken jag håller på med.
Det börjar dessutom bli törstigt värre och jag kan inte göra annat än att stanna i en depå, skruva upp korken på min flaska och be personalen fylla på. Det flyger förbi ytterligare cyklister medan jag står och besvarar frågan "Sportdryck eller vatten?". Min blick är fast på punschpralinerna men de passerande cyklisterna stressar mig och pralinerna i depån får bli orörda och ett minne blott.
Att stanna tar självklart på tiden. Men att räta ut en fördärvad rygg är kanske underskattat. En stund efter depån blir terrängen lättare och på något vis känns det som energi fylls på i den muskulatur som tidigare febrilt ringt i "mat och sovklockan".
Banprofilen är inte längre missgynnsam och det känns som livet har tagit en vändning. Banan är dessutom fylld av motionärer som kör distansen 75km. Dessa passeras ju barnsligt enkelt men jag blir ändå fylld av lite självförtroende och tycker det är lite roligare att trampa fort.
Platta asfaltspartier är åter ett inslag i tävlingen och jag trivs som fisken i vattnet när jag i tempoposition passerar elitcyklister och motionärer som inte alls ser ut att njuta lika mycket av motvind och belagd väg.
Jag är ljusår efter det jag hade som målsättning men trampar mig in till mål och rullar såklart missnöjd in som 18man över linjen. Jag hade förmodligen kunnat plåga mig betydligt mer och kört lite bättre men det är inte så inspirerande när man inte tävlar där man önskar. Det finns dock inget att skylla på, jag är inte bättre än så här just nu. Däremot är det bra att få lite käftsmällar ibland. MTB är skitroligt men ska man hävda sig mot de som är duktiga så får man nog ta och träna lite mer MTB också. Dessutom borde jag dra igång lite mer seriös fysträning igen för så här kan man ju inte fortsätta.
Nu återstår enbart Västgötaloppet och kanske ett klubbmästerskap för i år om man inte får något annat spontant för sig. Troligtvis kommer ingen storform att infinna sig innan Västgötaloppet heller men om inte annat så kanske det blir nyttiga erfarenheter inför nästa år. Även om jag inte håller så hög klass på riktiga mtb-lopp ännu är det en rolig tävlingsform som jag hoppas kunna prestera bättre i framöver. Den som lever får se!


Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Edvin Wilson Sun, September 10, 2017 08:05:34

Tack ni som orkar med en kommentar. Då vet man att det är värt att skriva :)

Till Anonym så frågar jag då om du alltså önskar blogginlägg från min vardag och inte enbart tävlingsrapporter?

Till Mattias, Nej jag skriver enbart här men visst vore det kul att skriva mer ;)

Posted by Mattias Fri, September 08, 2017 21:30:03

Grymt bra skrivet. Du borde skriva för tidningarna om du inte redan gör det! /Mattias med den skinande cykeln... :)

Posted by Anonym Wed, September 06, 2017 09:15:08

Väldigt härlig blogg att följa. Tack för alla roliga inlägg. För mig som är betydligt sämre än dig så vore det intressant att läsa mer om hur riktiga cyklister tränar och få tips och idéer. Keep up the good work.

Posted by Anonym Wed, September 06, 2017 09:15:03

Väldigt härlig blogg att följa. Tack för alla roliga inlägg. För mig som är betydligt sämre än dig så vore det intressant att läsa mer om hur riktiga cyklister tränar och få tips och idéer. Keep up the good work.